Debatt
Sjukhus
21 mars 2019 kl 09:23

Vården administreras ihjäl!

Vårdens organisation måste förändras. Vi håller på att administrera ihjäl vår vårdapparat samtidigt som vi stressar sönder personalen.

Det här är en opinionstext

Vårdens organisationsmodell är hämtad från den massproducerande industrin med löpande bandet som produktionsmodell. Till och med vokabulären är hämtad därifrån, ”vårdproduktion, vårdflöden, vårdproduktivitet” och så vidare. Jakten på effektivitet pågår för fullt.

Man har kopierat denna modell för att fungera på det mest humanistiska projekt vi kan tänka oss, nämligen att vårda en sjuk människa. Organisationsmodellen och vokabulären spiller naturligtvis över på de, som vårdar och bemöter de sjuka. Patienterna blir för vården ansiktslösa. För patienter och närstående blir personalen en del av ett anonymt sjukvårdsmaskineri. Alla springer så fort de kan i den underbemannade maskinen. Alla är vänliga och trevliga, men stressade och etiskt frustrerade. Denna sjukvårdsmaskin fjärrstyrs dessutom i en anda av byråkratisk explosion.

Att styra vården som man styr den massproducerande industrin blir absurt för patienten. Det viktiga blir det som kan mätas, trots att allt på en sjuk person eller en människa inte kan mätas. Om du enbart har ekonomi som styrmedel skördar du dålig arbetsmiljö, dålig kvalitet och med det dålig ekonomi. Om du styr med inriktning på kvalitet och bra arbetsmiljö för de som jobbar i organisationen skördar du däremot bra ekonomi. Detta enligt Institutet för framtidsstudier.

På ett sjukhusområde finns vanligen ett hus för varje organ. Om du går in i det huset finns det ett våningsplan för delarna av organet eller diagnoserna. På det sättet har man totalt fragmentiserat vården. Det är förstås bra om du har en (1) diagnos, men idag är många multisjuka och incitament för samarbete mellan kliniker finns det föga av. Vi får en stuprörsorganisation fylld med hög kompetens, men där denna kompetens inte utnyttjas samordnat på ett rationellt sätt.

Vården måste hänga samman på ett för oss patienter begripligt sätt. Om detta säger Myndigheten för Vårdanalys: ”Ingen tar ansvar för samarbetet”. Den sjuke måste naturligtvis betraktas inte bara som en diagnos eller ett antal diagnoser, utan främst som en hel människa. En debattör uttryckte det så här:

Effekten av detta blir en brist i det etiska ansvarstagandet för ledning, styrning och organisering av hälso- och sjukvården, ohälsosam arbetsmiljö, bemanningsproblem och växande vårdköer.

Jag vill tillägga att detta blir en patientsäkerhetsrisk. Organisationen leder också till att vi tror att vi har läkar- och sjuksköterskebrist i Sverige, något vi inte har jämförört med andra ”liknande” länder. Enligt SCB skulle dessutom 9000 sjuksköterskor, som lämnat vården, vilja komma tillbaka om villkoren vore bättre.

På Karolinska finns det enligt uppgift i dag ungefär (1) person med titeln chef per vårdplats. Om jag tolkar denna statistik rätt skulle det alltså finns en chef för varje patient. Detta när vi samtidigt drömmer om att det skulle finnas en (1) patientansvarig läkare per patient!

Oavsett min tolkning av denna statistik kan jag konstatera att trenden är mycket tydlig, alltfler styr vården – och den administration, som hanterar organisationsmodellen blir allt större.

Den vårdande personalen får ta av sin tid avsedd för patienterna till att serva chefer och administratörer med arbetsmaterial åt dessa. Detta är orimligt och en märklig prioritering av deras arbetstid. Det är dessutom obegripligt att denna administration tillåts detaljstyra vården över huvudet på läkare och sjuksköterskor. Tillitsdelegationen säger att framtidens verksamhet måste styras med tillit till personalens kompetens.

Upplysningsvis kan nämnas att 2010–2017 ökade andelen sjuksköterskor med 2,28 procent (1 475 stycken). Andelen chefer/administratörer ökade under samma period med 35,87 procent ( 8 242 stycken), enligt SKL:s statistik. Bara detta borde väl vara en varningsklocka? Vårdens organisation måste förändras. Vi håller på att administrera ihjäl vår vårdapparat samtidigt som vi stressar sönder personalen.

Vem vågar ta i denna dysfunktionella organisation och påbörja den förändring som måste ske?

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.