Hedersvåld

Våra tårar hjälper inte

Vi gråter över Marziehs öde. Hon som efter ett par korta månader i Sverige mördades i hedern namn. Samtidigt vet vi att varje nytt fall av hedersmord återigen kommer visa hur myndigheters oförmåga eller ovilja blir bidragande orsak till dessa mord. Oförmågan kan inte accepteras. Vi måste få ett Sverige med färre tårar, skriver Sara Mohammad. 

Många som läser om den hemska skolskjutningen i USA blir förbannade när de hör politikernas prat om att ”våra böner är med er”, samtidigt som alla vet att skälet till att USA har fler än 18 gånger så många mord med skjutvapen är landets vapenlagar – som ingen vill ändra på.

Men vi är inte bättre. Ögonen tåras hos alla oss som lyssnat på P1:s radiodokumentär om Marzieh och hennes korta liv i Sverige innan hon mördades. Tårar över ett gripande livsöde. Över att en ung kvinnas liv släckts i förtid. Tårar över den kollektiva skuld vi känner när vi inser att våra egna myndigheter är en bidragande orsak till hennes död.

Marziehs öde kommer att få efterföljare, fler unga tjejer med drömmar om ett liv i frihet från traditionen och religionens förtryck kommer att mördas. Varje nytt fall kommer visa hur myndigheters oförmåga eller ovilja att agera utgör en bidragande orsak till morden. Att låta oförmågan och oviljan att agera fortgå innebär att vi väljer att ta livet av unga utsatta tjejer.

Fadime står i riksdagens talarstol och ber våra folkvalda riksdagsledamöter om det skydd hon behöver för att få leva sitt liv. Riksdagsledamöter, som fattar beslut och bestämmer över våra myndigheter, de som vi gett vårt förtroende att sköta om vårt land så medborgare inte far illa.

Två månader senare skjuts Fadime av sin far. Inte ens den starka intelligenta Fadime, som fått tillträde till våra mäktigaste beslutsfattare, kunde få det skydd hon behövde.

När man torkat tårarna och lyssnar på P1-dokumentären igen kommer nya känslor. Ilska är den naturliga reaktionen, när man tvingas inse att våra myndigheter bär en moralisk skuld till dessa mord.

Förvaltningskris är ett ord som vi hör allt oftare. Det låter tekniskt, som att det bara handlar om mindre effektiva byråkrater. Men en förvaltningskris kan i värsta fall leda till att oskyldiga mördas – om krisen påverkar myndigheternas förutsättningar att göra sina jobb. Förvaltningskris blir då den byråkratiska förklaringen till våra tårar. När vi förfasar oss över att amerikanska politiker inte gör något för att ändra sina vapenlagar bör vi vara medvetna om att det svenska samhället agerar på samma sätt. Tågordningen är, om och om igen, vackra ord om medkänsla och böner – sedan sker nästa mord. Och så börjar vi diskutera brister i systemen, igen.

Pär Lagerkvist dikt Nya vapen, om Nazismen, ekar i mitt huvud. Två verser lyder:

Barbaren väljer vapen
du välja må som han
När vilddjur öppnar gapen
ej tanken tala kan

Res mäktigt andens fäste
i denna värld av hot
och krossa ormars näste
med människodjurets fot

Här hittar vi sanningen. Vi kan inte låta våra myndigheter agera utifrån ett samhälle som vi inte längre lever i. Vi måste ge våra myndigheter ansvaret för att se till att vi möter dagens ondska. Vi måste framförallt bli av med den naiva idén att det inte finns ondska. Först när vi gjort det kan vi möta ondskan. Och kvinnosynen i hedersförtrycket är ond.

Vi tvingas också inse att myndigheter som saknar förmåga i praktiken blir onda. När ungdomar mördas för att myndigheter inte har ansvaret eller förmågan att agera så blir myndigheterna onda. Det finns inget gott i att låta unga kvinnor mördas.

Marzieh är död, ytterligare en ung kvinna har mördats av sin man för att hon strävade efter den frihet vi andra tar för given. Mordet är en konsekvens av att våra myndigheter inte kunnat eller velat agera. För få frågor har ställts, tilliten till tjänstemännen har saknats.

Marziehs död var brutal, onödig och vi gråter över hennes öde. Det vi önskar nu är att den åtminstone skulle kunna föra med sig ett bestående värde, nämligen att våra myndigheter ändrar sina metoder och tar det ansvar som krävs så att nästa unga kvinna kan skyddas och räddas.

Vi måste få ett Sverige med färre tårar.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Debatten på webben – nyheterna i tidningen

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.