Våra politiker bär ansvaret för detta

I en replik på mitt inlägg hävdar Kjell Magnusson en del saker som inte stämmer. Han gör också några poänger som jag kan instämma i. 

Först och främst vill jag invända emot att jag i mitt inlägg propagerat för en till intet förpliktigande humanism. Lika lite har jag påstått att Sverige ensamt ska ta emot de flyktingar som söker skydd från förföljelse och/eller livsfara. Vad jag däremot har försökt illustrera är att det finns ett politiskt ansvar – och en juridisk skyldighet – att erbjuda skydd åt de människor som söker en fristad i Europa.

Trots det har EU:s politiker uppvisat en häpnadsväckande oförmåga att komma överens om ens de mest grundläggande regler för att skapa ett hållbart system. Det har varit en realitet sedan jag själv arbetade med asylrätt i början av 2000-talet och inte mycket har förändrats till det bättre. Flyktingsmuggling är fortfarande en lukrativ verksamhet och båtar med flyktingar fortsätter att kapsejsa på väg över Medelhavet. 

Få politiker i Sverige har på allvar engagerat sig i dessa frågor och än färre har nått resultat i Bryssel och Strasbourg. Under flera års tid har i stället SD lamslagit den svenska politisk debatten med invandringsfientlig populism. Socialdemokraterna besvarade först denna populism med tystnad, för att sedan försöka hantera invandringen utan en genomtänkt plan. Detta trots att Fredrik Reinfeldt i valet 2014 tog upp flyktingfrågan som en högst angelägen politisk fråga.

Reinfeldt måste ha förstått att migrationsöverenskommelsen med Miljöpartiet skulle medföra stora kostnader. Ändå verkar flyktinginvandringens omfattning ha kommit som en överraskning för Åsa Romson. Jag får intrycket att regeringen tagits på sängen och nu fått lägga sig platt för hur den har bäddat. Det är det jag menar med att regeringen inte har stått upp för humanitära principer. I stället har den desperat försökt hantera en situation som den aldrig riktigt haft kontroll över. I mina ögon är det en bristfällig humanism.

Jag motsätter mig Kjell Magnussons påstående att asyl i vanlig mening (?) endast rör ett fåtal av dem som får uppehållstillstånd. Det är helt enkelt en felaktig uppgift. Migrationsverkets egen statistik  visar att av avgjorda asylärenden i år så var över 10000 konventionsflyktingar och över 15000 att anse som alternativt skyddsbehövande. 

Kjell Magnusson menar också i sin text att den arbetskraft som Sverige behöver inte finns bland de flyktingar som söker sig hit. Det är på flera sätt ett diskutabelt påstående. Tillgänglig statistik visar att utbildningsnivån skiftar bland utrikes födda.  Åtskilliga flyktingar från Syrien tycks ha hög utbildning, för att bara nämna en av de grupper som söker sig till Sverige. I andra grupper finns utbildningsbehov men det är inte det samma som att vara dömd till arbetslöshet för alltid. Att investera i utbildning brukade vara en socialdemokratisk paradgren och jag förstår inte varför det inte skulle kunna bli det igen. Åren med Alliansen borde inte ses som facit på hur integrationspolitik ska skötas. 

Låt mig ändå instämma med Kjell Magnusson i att det har funnits en tendens att bortse från verkligheten i den politiska debatten. Det är högst olyckligt att denna tendens nu har lett till allvarliga konsekvenser för vuxna och barn som söker asyl. Med en mer konstruktiv politik hade det inte behövt gå så långt. Våra politiker bär ansvaret för att det nu inte finns lösningar i sikte, vad de än vill få oss väljare att tro

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.