I dag får man inte mycket för den höga skatt man betalar. Och kvinnor förlorar mest på skatteslöseriet. Samtidigt tar man inte tag i det utanförskap som växer sig fast i vårt samhälle. Bidrag och skatter är i dag utformade på ett sätt som gör det olönsamt för en familj att kvinnan börjar arbeta. Detta gör att utrikesfödda kvinnor inte närmar sig arbetsmarknaden och ekonomisk självständighet och frihet; vilket skapar ett beroende av deras respektive.
Moderaterna föreslår ett bidragstak för att komma till rätta med detta. Det alltid ska löna sig att ställa klockan och gå till jobbet på morgonen. Vänsterns lösning brukar vara förslaget om kvotering av bolagsstyrelser, men kvotering reducerar tusentals kvinnor som dagligen klättar, arbetar och utbildar sig för att vara mer än bara sitt kön. Att vänstern alltid lyckas förminska kvinnor, en grupp av olika identiteter, till ett kollektiv är blott tragiskt. Kvinnans kompetens blir bara en bisak. I ett jämställt samhälle borde mindre fokus läggas på vårt kön, inte mer.
Det är också ofta på vänsterkanten som man kunnat hitta den mest flagranta kulturrelativismen – röster och debattörer som relativiserar förtryck grundat i hederskultur. De finns i akademin och de finns i partierna. Ibland har de till och med lyfts upp i utredningar och till expertroller, vilket har försenat de framsteg som hade kunnat göras genom åren.
Enligt Astrid Schlytter, expert på hedersproblematik och docent på Stockholms Universitet, befaras över 240 000 människor leva under hedersrelaterat våld och förtryck i Sverige. Det har gått över 17 år sen Fadime Şahindal mördades i heders namn, och alltför lite har gjorts. Naivitet och en oförmåga att kritisera en kultur har lett till att man istället vänt ryggen åt dessa kvinnor. Det faktum att Vänsterpartiets främsta röst i dessa sammanhang – Amineh Kakabaveh – har motarbetats av sitt parti, talar sitt tydliga språk. Uppenbarligen gäller inte vänsterns “feminism” alla kvinnor.
Även det återkommande motståndet mot privata välfärdsföretag och/eller utökat RUT är svårt att begripa ur en feministisk synvinkel. Att sätta käppar i hjulet, och försvåra, för kvinnligt entreprenörskap är inte på nåt sätt feministiskt. Idag är majoriteten av alla vård och omsorgsföretag småföretag, har kvinnliga anställda, och drivs av kvinnor. Välfärdsföretag är den sektor där kvinnliga entreprenörer dominerar. Att vänstern, som alltid väljer att använda epiteten feminist, vill försvåra för kvinnor är oförståeligt. Kvinnlig innovation och kvinnligt entreprenörskap ska uppmuntras inte förbjudas.
Den feministiska debatten måste sluta präglas av symboliska diskussioner där resultat alltid mäts i lika utfall. Den feministiska debatten måste, och bör alltid, präglas av rättigheter och ett självständigt tänk om frigörelse. Sverige är idag ett av världens mest jämställda länder och vi måste börja prata politiska reformer som stärker kvinnors rättigheter, inte symbolpolitiska förslag som urholkar den feministiska rörelsen.
Sverige har kommit långt i jämställdhetskampen, och det utan en jämställdhetsmyndighet. När tanken var att stänga ner Jämställdhetsmyndigheten, skrek sig många feminister till vänster hesa. Jag frågar mig varför ingen av dessa feminister skriker sig hesa inför den allt växande otryggheten? Varför inte skrika om det hedersförtryck som existerar? Eller om att Sverige driver en politik som låser in kvinnor i ett bidragsberoende?
Vänsterns feminister bör skämmas, skämmas för att jag aldrig kan ses som något mer än bara kvinna och för att debatten fastnar här.
Därför är jag höger. Därför är jag moderat. För jag är mer än bara mitt kön.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
