Socialtjänsten

Välfärdens mellanrum katastrofala för utsatta

I välfärdens organisatoriska mellanrum finns de mest utsatta och behövande. Den som sannolikt har bäst möjlighet att möta hela individen är kommunen. Men här krävs beslut på riksnivå. 

Vi möter dagligen barn, ungdomar, vuxna och hela familjer med en lång historia av misslyckanden. Omfattande insatser från en rad olika instanser - skola, socialtjänst, BUP, vuxenpsykiatri, hälso-sjukvården har dessvärre inte bidragit till förändring. Inte sällan har insatserna i stället förvärrat situationen. Trots att dessa säkert utförts professionellt och inom ramen för lagstiftning och direktiv.

Men – vem tar ansvar för helheten? I kommuners och landstings stuprör styrs insatserna av budgetar som ska hållas, egna riktlinjer och ibland prestige. Klienterna hamnar mellan stolarna i de organisatoriska mellanrummen.

Dagens verktyg och goda intentioner om samverkan med så kallade SIP-möten - samordnad individuell planering, löser inte upp de hinder som de organisatoriska stuprören skapar.

Så länge vi levt med olika myndigheter, huvudmän och lagstiftningar – inom socialtjänst, skola, hälso- och sjukvård, försäkringskassa har problemet existerat. Den stora buggen i systemet kan illustreras med två exempel.

  • Ett hemmasittande barn behöver en omfattande insats för att komma tillbaka till skolan. Skolan hänvisar till socialtjänsten då eleven inte tar emot det stöd som skolan erbjuder. Socialtjänsten säger nej eftersom de anser att det är skolans ansvar. Eleven förmår inte ta emot skolstödet på grund av nedstämdhet, ångestproblematik och konsekvenserna som hemmasittandet lett till. Socialtjänst och skola hänvisar då till BUP. Men BUP saknar resurser att arbeta på hemmaplan och i skolan och ärendet bollas därmed tillbaka till socialtjänst och skola. Under tiden som det pågår förhandlingar, diskussioner om ansvar och kostnader är risken stor att vårdnadshavare får stressproblematik och blir sjukskrivna.
  • En missbrukare, Y, som också lider av psykiska problem behöver en avgiftning (sjukvård) samt psykiatrisk behandling för att kunna påbörja en långsiktig behandling (socialtjänst). En behandling som möjliggör för Y att åter skapa ett värdigt liv. I om med att Y har behov som omfattas av såväl socialtjänsten som hälso- och sjukvården blir Y i praktiken motad hos såväl psykiatri som socialtjänst med hänvisning till att ansvaret inte är deras. Man gör bara det allra nödvändigaste. I många fall leder detta i slutändan till tvångsvård för missbruk (socialtjänst). En kostsam vård, som inte ger professionell behandling av missbruket och den psykiska ohälsan. I bästa fall blir klienten hyfsat fri från droger/alkohol under en tid men saknar fortfarande adekvat behandling och mår psykiskt mycket dåligt. Återfall i missbruk är den vanligaste konsekvensen.

Rädslan för att ”göra fel” är stor hos många och få vågar vara flexibla och överbrygga de organisatoriska mellanrummen. Det som krävs är politiska beslut på riksnivå. Beslut som bryter upp och möjliggör proaktivt gränsöverskridande arbete inom sjukvård, socialtjänst, skola, försäkringskassa och arbetsmarknad.

Den som sannolikt har bäst möjlighet att möta hela individen är kommunen. Om kommun i samverkan med landsting skapade en multikompetent samordningsfunktion med kunskap och mandat att ta ett helhetsansvar för den hjälpsökande kan man säkerställa rätt insatser utifrån individens behov.

Den 11/4 kom socialutskottet med en uppmaning till regeringen att tillsätta en utredning: ”Vårdansvaret för personer som både lider av psykisk ohälsa och beroendesjukdom bör samlas hos en huvudman”.

Vi välkomnar det. Problemet omfattar dock inte endast denna målgrupp utan, som vi belyser, en rad andra områden. Dessutom presenterades 2011 en annan stor utredning på detta tema: ”Slutbetänkandet av Missbruksutredningen 2011” där Gerhard Larsson var ansvarig utredare. En rad förslag presenterades, bland annat behovet av ett samlat huvudmannaskap. Av dessa förslag blev det intet.

Psykosocialt arbete måste ha patienten/klienten/elevens behov i centrum. Konkreta lösningar som flerdimensionella insatser, behandlingar och sätt att möta hela människan är nödvändiga. Detta är ett måste om vi vill skapa skillnad som varar över tid och som genererar både värdighet och mänsklig hållbarhet.

Socialpolitiken behöver agera och möjliggöra förändringar som överbryggar ekonomiska och organisatoriska stuprör, och därmed de katastrofala organisatoriska mellanrummen.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.