Välfärdens digitalisering kommer inte att frälsa oss

Replik. Den som i dag vill plocka snabba poäng behöver bara säga ”digitalisera”. Men den som vill lösa välfärdens problem måste kunna bättre än så! Låt oss därför reda ut detta.

En växande befolkning är inget problem alls. Tvärtom är det praktiskt och bra att vi är fler som lever, och lever länge, i Sverige. Även för näringslivet – fler medborgare betyder också fler kunder.

Problemen finns i stället i en annan del av kalkylen. Kostnaderna för välfärden ökar inte bara på grund av befolkningsutvecklingen, utan med ytterligare någon procent om året. Det är denna smygande kostnadsökning som vi borde bli fundersamma över; svarar den mot viktiga politiska krav, eller var kommer den ifrån? Ger den bättre likvärdighet, kvalitet och arbetsmiljö? Används pengarna rätt; till de ändamål som bäst behöver dem?

Debattörerna från Svenskt Näringsliv hoppar över denna fråga. I stället verkar de tro att välfärdens största problem är ineffektivitet. De är i gott sällskap: 260 kommuner har lagt effektiviseringskrav för 2018 på sina välfärdsverksamheter, visar en rapport från tankesmedjan Balans. Men att den offentliga sektorn är ineffektiv, och alltså ens har någon egentlig potential för effektivisering, framför Kashefi och Morin inga som helst belägg för i sin artikel.

Det är så här missförstånd uppstår i digitaliseringsdebatten. Utan belägg för att effektivisering är möjlig, hävdar digitaliseringens förespråkare ändå att AI och webbmöten ska effektivisera välfärden. Leverantörer av digitala verktyg står förstås gärna till tjänst och understödjer en sådan argumentation (eller ska vi kalla det säljprocess).

Kommuner och landsting vill gärna få bättre ekonomi, säger att de ska digitalisera, och så ger de sina verksamheter effektiviseringskrav. Men dessa krav, alltså en minskad budget i förhållande till kostnadsökningarna, innebär att det saknas pengar till att införa digitala arbetssätt på ett klokt sätt.

Men digitalisera ska vi ändå göra! Därför står skolor i dag med fulla klassuppsättningar läsplattor, som dock saknar läromedel. Därför har hemtjänsten smartphones, som registrerar varje sekund de är hos en brukare, så att utföraren får betalt för minsta möjliga tid. Tekniken blir ytterligare en stressfaktor. Arbetsmiljön, som varit pressad länge, blir ohållbar. De som kan, byter yrke. Personalbristen ökar ännu mer.

Välfärdens problem är detta; kostnaderna stiger till följd av krypande ambitionshöjningar. Samhället försöker svara med effektiviseringskrav. Digitaliseringen är inte lösningen; den förvärrar problemet. Priset betalas av välfärdens medarbetare och mottagare.

Lösningen är att återställa balansen mellan krav och resurser. Och då är vi tillbaka till den punkt där Svenskt Näringsliv har delvis rätt: mer personal kan inte vara det enda svaret. Högre skatter och/eller lägre krav är också nödvändiga.

Det är ett svårare budskap att sälja in än att digitaliseringen kan frälsa oss. Svenskt Näringsliv är varmt välkomna att ta sig an denna utmaning.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.