Välfärden måste omfatta personer med beroende

Ett enigt socialutskott fattade i förra veckan beslut om att regeringen ska se över om hur ansvaret för vård av personer med samsjuklighet i form av psykisk ohälsa i kombination med beroendesjukdom kan samlas hos en huvudman. Regeringen ska även utreda vidare hur tvångslagstiftningen för beroende med samsjuklighet ska organiseras.

I vanliga fall lyfts sällan frågor om beroendepolitik och vilken politik vi bör föra för att få en jämlik vård och behandling av gruppen beroende i riksdagen. En långvarig marginalisering och en arrogant hållning har bidragit till att beroende har svårt att känna hopp eller framtidstro.

Dagens beroendepolitik motsvarar inte hur kunskap och behov har utvecklats. En annan central fråga är att det inte tillförts tillräckligt med resurser till beroendevården i decennier. Grundstenen för att möta beroende är en väl utbyggd välfärd, solidariskt finansierad utan privata vinstintressen. Men självklart även en vård och behandling utifrån forskning och ett självklart synsätt att jämlik hälsa även ska nå de mest utsatta i tid.

Det måste finnas möjlighet till boende, avgiftning, vårdplatser och sammanhållna vårdkedjor utan brustna länkar för att bryta ett beroende men även skadelindrade åtgärder. Vi behöver en beroendevård som är attraktiv för riskbrukare, har bra öppettider och dessutom har specifika mottagningar för kvinnor och unga vuxna.

17 procent av alla barn har någon gång under sin uppväxt levt med en förälder som har beroendeproblem. Vuxna barn till missbrukare löper fyra till sju gånger större risk för eget missbruk senare i livet och förtidig död är två till tre gånger vanligare. Vart fjärde barn som växer upp i familjer med beroendeproblem går ut grundskolan utan gymnasiebehörighet, vilket är dubbelt så många som i andra familjer. Allt för lite har gjort för dessa barn.

Den samlade forskningen visar att merparten unga personer med alkohol- och narkotikaproblem även har omfattande psykiska problem. Trots det faller så många mellan stolarna. Ansvaret bollas runt och insatserna blir tillfälliga. Psykiatrin ska självklart ha en kompetens på området beroende. Vi behöver en psykiatri som tar ansvar för beroende med psykiska diagnoser och med psykisk ohälsa. Beroende är i dag kategoriserat som en sjukdom med rötterna i social struktur och genetik samt är beroende av den omvärld vi befinner oss i.

Socialtjänsten är i dag inget första alternativ för de vuxna personer som initialt har problem med beroende och inom hälso- och sjukvården fattas ofta alternativ. Det är oerhört viktigt att komma ihåg att socialtjänsten saknar all möjlighet till medicinsk bedömning, för skadelindrade insatser samt för vård och behandling där både medicinska och psykiatri är representerat.

Däremot måste Socialtjänsten finnas som en ”garant” för dem som saknar försörjning eller bostad, för barnen etcetera. Socialtjänsten ensam är ingen bra ingång för vuxna beroende däremot för barn och ungdomar.

Det finns en stor brist på bra ingångar för beroende dit de kan komma anonymt och få hjälp. En öppen beroendevård med en tydlig ansats att gripa in tidigt. Innan det skadliga bruket har accelererat och skapat problem med bostad, försörjning etcetera.

Det räcker inte med lagändringar vad gäller huvudmannaskapet. En attitydförändring till beroende som ska har rätt till jämlik hälsa och insatser som grundar sig i forskning är nödvändig. Det måste till strukturella insatser som även omfattar exempelvis bostäder. För det krävs ekonomiska satsningar. Välfärden måste även nå de som är de mest utsatta.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.