”Valet står mellan Le Pen i dag och Le Pen i morgon”

Den franske miljonären Emanuel Macron, före detta investmentbankir med toppbetyg från en av landets främsta elitskolor för offentlig förvaltning, tidigare ekonomi- och finansminister under den mest impopuläre presidenten i modern fransk historia, har vunnit flest röster i den första ronden av landets presidentval. Mot honom står högerextremisten Marine Le Pen.

Som ekonomiminister tvingade Macron igenom de mest nyliberala arbetsmarknadsreformer och avregleringar som Frankrike sett på många år, något som bland annat gav upphov till proteströrelsen Nuit debout.

När Macron avgick från Hollandes kabinett var han hatad av landets fackföreningar och den franska vänstern. Han har sedan dess tydligt distansierat sig från den regering och det parti han bidrog till att driva i botten. Socialistpartiet tycks nu med endast 6.2 procent av rösterna gå sin undergång till mötes.

Europas politiska utveckling de senaste 15 åren är en sömngång mot avgrunden. Vid varje ny kris föreskrivs samma recept av ett enigt etablissemang: mer avregleringar, mer nyliberala reformer och mer åtstramningspolitik. Trots att det urholkar de statsbärande partiernas stöd, trots den växande ojämlikheten som oroar till och med IMF och OECD. För ”det finns inget alternativ”.

Om populister som begär folkets mandat brukar sägas att de inte erbjuder riktiga lösningar. Men detsamma gäller etablissemanget. Om vi inte inser det, kommer vi aldrig förstå varför vi tycks sjunka djupare och djupare ned i samma politiska grop.

Macrons uttalade avsikt är att bedriva mer av samma politik som har lett Frankrike till detta livsfarliga vägskäl. Han erbjuder blott en ny, tilltalande form för ett innehåll som sedan länge dömts ut av växande väljarskaror genom smärtsamt förvärvad ekonomisk och social erfarenhet.

Allt oftare ställs europeiska väljare av sina ledare inför detta ultimatum: Rösta nu på mittenpolitikern, annars går det illa. Det finns inget alternativ!

Men om det inte får finnas någon ekonomisk höger eller vänster, utan endast ett nyliberalt konsensus som utropas som mitten, då kommer striden istället stå mellan ”nationalism” och ”globalism”.

Det är där Le Pen, och hennes gelikar i Sverige och Europa, kommer in i bilden. Det är precis den striden de vill ha. För de kan inte ekonomisk politik. Däremot är de duktiga på att hetsa ”nationen” mot ”globalisterna”.

De stora partiernas samling i mitten och deras allt mer samstämmiga ekonomiska politik har gjort det möjligt för populister och extremister, i synnerhet på högerkanten, att vinna terräng. I Sverige, i Frankrike och i andra länder.

I sitt första riksdagsval år 1988 fick det av nazister nybildade partiet Sverigedemokraterna 0,02 procent av rösterna. Sedan dess har de vuxit, och i de flesta fall fördubblat sitt valresultat, i varje val. I dag är de Sveriges tredje största parti. Nästan en tredjedel av LO:s medlemmar skulle rösta på SD om det vore val i dag. Samtidigt fortsätter av allt att döma Socialdemokraterna vandringen mot ”mitten” av politiken, i spåren av sina döende systerpartier runt om i Europa. Och ojämlikheten fortsätter att växa snabbare i Sverige än i något annat land i OECD.

Bristen på nya idéer, på stora debatter, på visioner, är påtaglig. Det enda radikala partiet i riksdagen i dag är SD. Och så länge det övriga fältet tycks trängas kring mitten, kommer det radikala att locka.

I Frankrike fick SD:s ideologiska kamrater Front National 0,74 procent av rösterna i valet 1974. År 1995 fick de 15 procent. I år 21,3 procent, mer än någonsin. Samt en perfekt motståndare.

”Äntligen får den stora debatten äga rum”, sa Le Pen på valnatten, och syftade inte på höger och vänster utan på den konstruerade konflikt som högerextrema med stor framgång har torgfört i hela västvärlden – ”nationalism mot globalism”.

Under hotet från fascismen vill etablissemanget återigen få folk att rösta på ”den enda vägens” politik. Någon gång kommer väljarna att tröttna på denna rutin – vi kan bara hoppas att det inte sker just i detta val, för nu är Macron den enda som för tillfället kan blockera Le Pen från makten och vi måste hoppas att han vinner.

Men Macron är inte en del av lösningen, utan en del av problemet. Hans politiska gärning göder högerpopulismen, och fascismen som krälar i dess skugga.

I klarspråk: valet den 7 maj står mellan Le Pen i dag – eller Le Pen imorgon.

Om vi inte börjar diskutera alternativ.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.