Debatt
Funktionsvariation
29 december 2017 kl 14:45

Denna artikel publicerades för 2 år sedan

Valet av Ohly var tragiskt från början

Funktionsrätt Sverige behöver företrädare med legitimitet och kunskap, inte personer från den politiska maktens elit.

Det här är en opinionstext

Den nyligen tillträdde ordföranden för Funktionsrätt Sverige, Lars Ohly, har  polisanmälts för att ha sexuellt ofredat en partikamrat, anmälan har lagts ner, men Ohly har själv erkänt att han”gått över gränsen”. Efter detta erkännande skedde något märkligt. Istället för att Ohly själv drar slutsatsen att han måste lämna uppdraget för en organisation som företräder medlemmar som i större utsträckning än andra utsätts för mäns våld mot kvinnor, så har nu halva styrelsen i organisationen istället hoppat av, på grund av bristande förtroende för Ohly.

Hela historien är sorglig på många sätt, men den sätter också sökarljuset på Funktionsrätt Sveriges förlegade syn på vem som ska vara dess främsta företrädare. Istället för att lyfta fram personer med egen erfarenhet av att leva med den diskriminering som många personer med funktionsnedsättning upplever i vårt land, sätts hoppet till föredettingar från riksdagen. Detta i tron att dessa ska öppna dörrar till maktens rum som annars skulle vara stängda.

Det är tragiskt, vittnar om bristande självförtroende och sänder ut helt fel signaler. Signaler om att en proffspolitiker har större legitimitet som företrädare i funktionshinderrörelsen, än den som själv vet vad det innebär att bli ratad på arbetsmarknaden, den som själv inte kan komma in på restauranger, ta del av information, eller röra sig fritt i samhället på grund av bristande tillgänglighet eller serviceinsatser.

I början av 1900-talet spärrades medborgare som på olika sätt avvek från normen in på vanföra-anstalter i Sverige. Det var anställda, såsom läkare, på dessa groteska inrättningar som organiserade de första föreningarna för att förbättra de förskräckliga förhållandena som de intagna levde under. Ty till läkarna lyssnade de som makten hade, åtminstone till viss del.

Kampen för att vi ska få företräda oss själva har varit lång och svår, men idag har vi till och med en FN-konvention som slår fast rätten att få föra vår egen talan. Trots det väljer än av Sveriges största  funktionshinderorganisationer personer från den politiska maktens elit att företräda dem. 

Vi har under våra 25 år i funktionshinderrörelsen, sett och hört massor av personer som skulle kunna bli utmärkta ordföranden för en organisation som Funktionsrätt Sverige. Men de väljs konsekvent bort av organisationen. De är aldrig aktuella.

När vi har en regering som är i full färd att montera ned den personliga assistansen, när ohälsan bland personer med funktionsnedsättning stiger mer än för befolkningen i övrigt, när arbetslösheten i brinnande högkonjunktur biter sig fast, när arbetet med att göra vårt samhälle tillgängligt går för långsamt. Ja då behövs en funktionshinderrörelse som med samlad kraft och trovärdighet tar fighten för våra grundläggande rättigheter.

En sådan rörelse behöver företrädare med stor legitimitet och kunskap. Den behöver också företrädare som förstår att sakfrågorna är viktigare än den egna personen, och som inte biter sig fast, om organisationen visar att förtroendet är förbrukat. Vi hoppas att den sorgliga historia som vi nu bevittnar kan leda till eftertanke hos Funktionsrätt Sveriges medlemmar om vilka de vill se som sina företrädare i framtiden. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Publicerad: 29 december 2017 kl 14:45

Skribenter

Jonas Franksson
ansvarig för föreningen STILS politiska arbete
Per Frykman
landstingskandidat, L, Stockholms län