Funktionshinder

Våldsamma barn ska inte gå i en vanlig skolklass

I debatten sägs att integrering och inkludering är två vitt skilda saker. Orden må vara olika, men resultatet blir dock detsamma. Våldsamma elever blir exkluderade av andra elever, eftersom de helt enkelt blir rädda för dem, skriver mamman Therese Vänerljung, som vill att de svårigheter som finns med inkludering diskuteras och problematiseras mer. 

Under våren har det väckts en viktig debatt om vad inkludering i skolan egentligen borde innebära. Den har engagerat såväl Expressens och GP:s ledarsidor som Liberalernas partiledare Jan Björklund. Det verkar dock som att en del har missförstått vad den handlar om, däribland Elisabeth Wallenius, ordförande Funktionsrätt Sverige, Rasmus Isaksson, ordförande DHR, och Björn Häll Kellerman, ordförande Unga rörelsehindrade.

Debatten handlar överhuvudtaget inte om rörelsehindrade barn eller andra elever som inte slåss. Självklart ska alla elever som kan inkluderas också göra detta. Debatten handlar enbart om våldsamma elever som slår andra elever, inga andra.

Själva tanken och konceptet kring inkludering är mycket bra – men tanke och verklighet är två helt skilda saker. Vi behöver främja olikheter och uppmuntra skillnader på ett bättre sätt än vad vi gör i dag. Alla barn passar inte in ”mallen”. Men i vårt samhälle bör alla barn och vuxna få chansen att vara sig själva.

Vi måste dock diskutera konsekvenserna av inkludering. Fördelarna måste lyftas fram, men vi måste också våga att synliggöra de problem som finns. Vi måste lyfta upp dem i ljuset och faktiskt erkänna att de finns. Annars har vi inte någon chans överhuvudtaget att kunna lösa dem.      

Wallenius med flera skriver att integrering och inkludering är två vitt skilda saker. Orden må vara olika, men resultatet blir dock detsamma. Våldsamma elever blir exkluderade av andra elever, eftersom de helt enkelt blir rädda för dem. Vilken vettig människa, vuxen som barn, skulle inte undvika någon som slåss? Det ligger i vår natur att skydda oss själva. Det hela blir kontraproduktivt. Man gör allt för att inkludera men exkluderingen av de våldsamma barnen uppstår per automatik ändå.

I vuxenvärlden tillåter vi inte att våldsamma människor vistas bland oss andra. Men i dagens skola ska ”normalfungerande elever” acceptera att bli slagna för att alla ska kunna inkluderas. Sanningen är, hur hårt det än låter, att det leder till att andra elever görs till offer i dagens skola allt i inkluderingens namn.

Anmälningarna till barn och elevombudsmannen (BEO) har ökat varje år sedan BEO inrättades 2006. Det finns många elever som mår extremt dåligt i svensk skola för att huvudmännen inte sätter in tillräcklig med pengar eller resurser för att utveckla de stödåtgärder som behövs.

Som Albert Einstein sa: “Galenskap är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig olika resultat. Om du vill uppnå andra resultat, gör då inte samma sak.” Problematiken kvarstår, våldet ökar i skolan. Vi måste tänka om och tänka nytt kring de våldsamma elever som finns i vårt land – oavsett om de har diagnos eller inte.

Elisabeth Wallenius med flera skriver att i diskussionen om inkludering ställs grupp mot grupp. Det är en felaktig tolkning av min text. Mitt mål är att alla elever ska må bra och ha möjlighet att klara skolan. Men om vi väljer att ha kvar inkludering som princip måste något mer göras för att skydda alla barn i svensk skola så att ingen utsätts för våld.

Jag uppmanar därför alla som läser detta: våga se problemen kring inkluderingen och blunda inte för dem. Att ignorera problemen skadar alla elever. Vi behöver alla skrika högre, oftare, protestera och ställa högre krav på skolan, för våra barns skull. Barnen är vår framtid. De är värda att kämpa för.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Debatten på webben – nyheterna i tidningen

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.