I Stockholm har ett eskalerande ställningskrig mellan kriminella gäng lett till en nästintill fördubbling av antalet dödsskjutningar på ett år. Ett stort antal handgranater, avsedda för maximal skadeverkan i krigssituationer, flyter nu runt i samhällets undervegetation med förödande konsekvenser som vi sett i Vårby. Men när Stockholms socialdemokrater hör ropen från boende i stadsdelar som Husby om ett ökat skydd väljer de att – prata om förebyggande insatser.
Det är ytterst bara polisen som kan få stopp på det revirkrig vi ser mellan kriminella gäng just nu. Kommunen måste hjälpa till med insatser för att se till att vanliga människor kan vara trygga i sina bostadsområden. De förebyggande insatser som behövs kan bara nå framgång om vi får stopp på våldsspiralen och hindrar gängen från att expandera.
Samtidigt ser vi hur polisen inte ges förutsättningar att upprätthålla sin del av samhällskontraktet. Antalet poliser i Stockholmsregionen minskar år för år, istället för att få ökade resurser för att möta det eskalerande våldet. Efter att antalet poliser ökat under Allianstiden är polistätheten i Sverige är nu den lägsta på tio år, samtidigt som människors utsatthet för brott har ökat enligt den senaste nationella trygghetsundersökningen (NTU). Regeringens insatser för att ge polisen bättre förutsättningar har varit senfärdiga och alltför små. Rättsväsendet måste stärkas i alla delar.
Lokalt i Stockholm har hot mot sophämtare och parkeringsvakter gjort att människor i områden som Tensta stått utan tillräcklig service i perioder. Företagare i utsatta områden har svårt att få sina verksamheter försäkrade – riskerna är alltför stora. Samhället drar sig tillbaka.
Vad har Stockholms styrande socialdemokrater svarat på det? Deras svar har inte varit att intensifiera arbetet för att få kommunala trygghetsvakter på plats i de lokala centrumen, utan att avbryta detta arbete. Det blev ”för dyrt”.
Att mindre kommuner med hög brottsutsatthet har svårt att hitta pengar för ett skarpare trygghetsarbete har vi förståelse för. Men Stockholms stad har de ekonomiska muskler som krävs för detta – om bara politikerna tog situationen på allvar. Finansborgarrådet Karin Wanngårds (S) loja besked om att ”det finns ordningsvakter i Stockholm, det finns ordningsvakter i tunnelbanan” (SVT 10/1) när två människor skjutits ihjäl i Rinkeby bara på några veckor är talande för hur hennes socialdemokrater ser på trygghetskrisen: Nämligen med en nonchalans som gränsar till stötande.
Vi liberaler har istället budgeterat för 200 centralt upphandlade trygghetsvakter och avsatt medel för en långsiktig trygghetsmiljard till 2028.
Att återupprätta friheten och tryggheten i Sveriges bostadsområden kräver att rättsstaten klarar sitt uppdrag. Dagens S-ledda regering har visat att man inte klarat att ge polisen tillräckliga resurser. Socialdemokrater som Karin Wanngård lever i en rosenskimrande verklighet om de tror att man, efter två mord i Rinkeby bara de senaste veckorna och nästan en fördubbling av antalet dödsskjutningar på ett år, kan lösa otryggheten med förebyggande insatser.
Socialdemokraternas hållning är ett svek mot de människor som ser sin frihet och säkerhet kringskurna av skrupellösa kriminella. Må väljarna minnas det när det är dags att gå till val.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
