Vältra inte över problemen på duktiga flickorna

REPLIK. Skolverkets generaldirektör Anna Ekström skriver (Dagens Samhälle 10/9) att det fria skolvalet går att kombinera med likvärdighet.

Det är en viktig gemensam utgångspunkt. Jag håller också med om att boendesegregationen är den främsta förklaringen till skolsegregationen. Och självklart måste vi se hela bilden.

Sverige har ett av världens mest likvärdiga skolsystem. I den senaste PISA-undersökningen var det bara Norge, Finland och Albanien som hade mindre skillnader mellan skolor i matematikresultat.

96 procent av skillnaderna i resultat och förutsättningar mellan elever förklaras av annat än valfriheten. Det visar forskningsinstitutet IFAU. Fyra femtedelar av skillnaderna mellan skolor förklaras av boendesegregationen. Även om valfriheten helt avskaffades skulle nästan alla skillnader mellan skolor och elever finnas kvar.

Det är den stora bilden. Men ibland glömmer vi att valfrihet inte handlar om statistik, utan om barn. Många kommer från områden med svaga skolresultat. Föräldrarna vill ge sina barn en bättre framtid. De gör det genom att välja bort en skola som inte lever upp till deras förväntningar.

”Det var pappa som ville att jag skulle gå i skola i stan för att han ville att jag skulle lära mig perfekt svenska och umgås med många som har svenska som modersmål.” Det säger Sarah, 13, som varje dag pendlar från Jordbro i Haninge kommun till Klara privata grundskola på Södermalm i centrala Stockholm.

Sarah berättar för Lärarnas nyheter (2014-03-06) att hennes pappa kommer från Ungern och hennes mamma från Mongoliet. Själv är hon född i Ungern och flyttade till Sverige med föräldrarna när hon var sju.

Samhället måste vara tydligt. I skolan ska Sarah lära sig så mycket som möjligt för att kunna förverkliga sina egna drömmar. Hon ska inte vara en hjälplärare åt stökiga pojkar.

Det är sant att boendesegregation och den svenska skolans svårigheter att kompensera för elevers familjebakgrund leder till en situation där elever flyr från vissa skolor. Men då måste skolpolitikerna ta sitt fulla ansvar, inte vältra över det på kuddflickor och dragarbarn.

Ett sätt är att tydligare vikta in socioekonomiska förutsättningar i skolpengen. Men det är inte bara en fråga om mer pengar. Resurserna måste användas rätt, framför allt till att rekrytera yrkesskickliga skolledare och lärare.

Några av de förslag som Anna Ekström tar upp för att minska effekterna av det segregerade boendet är väl värda att ta i beaktande. Kommunerna måste bli bättre på att planera sin skolorganisation. I Nyköping har kommunen slagit samman fyra högstadieskolor för att skapa en bättre elevblandning. I Malmö och Stockholm har högstadieskolor som år efter år presterar låga resultat stängts.

Att däremot kvotera eller lotta elever till olika skolor efter föräldrarnas inkomst, utbildning eller etniska bakgrund vore oklokt. Såväl Skolverkets egna som IFAU:s undersökningar visar att familjen inte har större betydelse nu än tidigare, trots att skillnaderna i resultat mellan skolor är större.

Det saknas helt enkelt belägg för att ett sådant ingrepp över familjers självbestämmande skapar högre resultat. Evidensen för så kallade kamrateffekter är svaga. Snarare har den typen av förslag ett drag av att vara ideologiskt grundande.

I mitt arbete träffar jag många representanter för branscher och företag. Det finns en stor oro över utvecklingen i den svenska skolan. Men också ett starkt engagemang och en vilja att bidra till förändring. Skolpolitiken ska varken styras av dagsaktuella bilder i media eller ideologi.

I stället måste målet vara en skola som ger alla barn högsta möjliga kunskapsresultat.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.