Som vi alla vet räcker vården i Sverige inte riktigt till. Personalen gnäller och patienterna dör, om vi ska sammanfatta situationen lite snabbt. Politikerna vet att det är sjukhusdirektörernas fel medan man från direktörshåll berättar att det är politikerna som bär ansvaret.
Det finns garanterat tillräckligt mycket pengar, åtminstone till konsulter, och patientsäkerheten är absolut inte hotad. Låt oss nu i stället vara lite konstruktiva! Vågar ni, eller är ni som så många vårdarbetare smittade av förändringsobenägenheten som blivit en epidemi nuförtiden?
Var lite modig. Läs och lär. Låt oss med omedelbar verkan införa kurser där medborgarna kan lära sig vårda sig själva. Vem känner egentligen patienten bäst – jo, patienten. Här kan vi både korta vårdtiderna, minska kostnaderna och stärka patientens autonomi. Och vem vill inte leka doktor!
En kurs i benbrott kan produceras av en reklambyrå och läggs ut på Youtube. Den ska vara lagom lång så man hinner se den med grabbarna på planet upp till Östersund. Att reponera en bruten handled direkt i skidbacken, lägga ett tryckförband eller slänga på en gipsskena: hur svårt kan det vara?
Människan har brutit ben i alla tider. Patienten är en resurs som vi tar till vara på. Det stärker patienten. Han slipper känna sig som en börda för samhällsekonomin. Benet läker nog på ett eller annat sätt ändå. Om inte, har människokroppen två sidor! Två lemmar både uppe och nere behöver inte vara standard. Bra, men inte nödvändigt. Egentligen.
Kurs i pungbråck. Män får bråck i ljumskar och pung på löpande band. Var fjärde man opereras för bråck under sin livstid. Bråck uppstår när tarm tränger ut genom en försvagning i bukväggen. Men ofta kan tarmen rätt och slätt tryckas tillbaka. Detta skulle gå att lära ut på två timmar blankt inklusive kafferast. Powerpoint-föreläsning och öva klämma på fiktivt bråck på torso i plast. Snart skapar bråckpatienten vårdvärde åt sig själv och växer som människa.
Det borde vara lika naturligt att reponera ett bråck som att få ett! Klart det kan göra ont att klämma på bråcket men vi kan inte curla sönder patienterna. Livet medför faktiskt ett visst mått av smärta.
Eller vänta en stund nu. Det låter ju som ganska obehagliga förslag. Frakturer och bråck är tillstånd där man snabbt kan behöva träffa en läkare. Man kan förblöda i benbrott och om tarmen kläms åt i en trång bråckport kan den ruttna och dö. Det hör i och för sig till ovanligheterna, men vi utsätter inte våra medborgare för sådana risker, eller hur?
Födande kvinnor däremot, de erbjuds på fullaste allvar studiecirkel i bilförlossning efter att BB i Sollefteå stängt. I hela Västernorrland finns nu bara två sjukhus med förlossningsverksamhet.
Regionen ska spara 160 miljoner. Hela Sverige ska spara. Sjuksköterskor bör inte få skälig lön och läkare beskrivs stereotypt som gnidna typer som antingen fyller fickorna med guld på hyrläkaruppdrag, eller spelar golf på jourkomptid.
Vi som arbetar i vården behöver arbeta “smartare” – det vill säga, våra långa högskoleutbildningar till trots är vi rätt korkade. Vi ska sätta “patienten i centrum” för hittills har vi framförallt – ja vad har vi? Inte har vi ordnat kurser i bilförlossningar i alla fall. Det kanske är det som är problemet. När ett rikt land som Sverige har en så dålig sjukvård som vårdarbetare och patienter nu vittnar om, måste en kriskommission tillsättas akut. Med akut menar jag snabbare än en politiker hinner säga “patientsäkerheten är inte hotad”.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
