Migration

Vad hände med den svenska verkligheten?

Plötsligt stod de där och sade att det inte längre fanns sovplatser! Media hade svårt att tro sina öron. Är det verkligen så illa? Vissa tog fasta på att politikerna använde ett ”nytt språk”, inte att verkligheten förändrats. På radion ville en reporter tala om ”signalpolitik” och ”andhämtningspaus”. Underförstått: vi kan ta emot dem som vill komma hit, bara organisationen blir bättre. Ekonomiska eller andra begränsningar föreföll otänkbara. MP:s kontring visade det ihåliga i resonemangen: 15 000 platser hos privatpersoner motsvarar mindre än två veckors behov.

Vi har hamnat i den mest prekära situationen sedan andra världskriget och kan inte hantera den. Frågan är om vi ens kan beskriva och analysera det som händer, eftersom många utgår från att verkligheten trots drastiska förändringar ändå är densamma. Det är naturligt att vi betraktar världen i ett svenskt perspektiv men i dag räcker inte de vanliga fördomarna och motsättningarna, eller medias syn på politik som enbart ett maktspel. Vi måste skärpa blicken, se oss omkring.

Situationen i Tyskland påminner om den svenska, med skillnaden att där finns mer av både ordning och kaos. Våld i flyktingläger, uppretade ortsbor som attackerar eller bränner förläggningar, myndigheter som förlorar greppet och en nödtorftigt dold politisk oenighet. Man har dock fler poliser och tjänstemän.

Nyligen beslöts att asylprocessen för dem som kommer från ”säkra länder” inte får ta mer än tre veckor. Samtidigt berättar Uppdrag Granskning om hur även Tyskland avstår från att registrera flyktingar. De sätts på tåget och skeppas via Östersjöhamnarna vidare till Sverige. Hade Tyskland följt de principer man predikar för andra skulle kanske 40 000 personer stannat i det land som ännu tagit emot färre flyktingar per capita än Sverige. 

Även när vi står helt ensamma talar vi om övriga Europas skyldigheter som en realitet. I Die Zeit försökte författaren Slavenka Drakulić nyligen förklara varför Östeuropa aldrig kommer att ta emot några flyktingar. Vi kan, skriver hon, inte förvänta att de som en gång försvarade oss mot turkarna skall välkomna muslimer, men framförallt pekar hon på traumat efter kommunismen och besvikelsen över EU. Östeuropéerna trodde att de skulle få samma liv som tyskar och svenskar.

Det var deras rätt, ansåg de, men tvangs konstatera att ”Europa” lurat dem. Enligt Drakulić måste vi inse att även de är ”offer”. Vår linje att bördorna måste delas och Sverige särbehandlas av EU är i ett sådant perspektiv en utopi.

Det som pågår saknar motstycke i Europas moderna historia. Efter andra världskriget hade miljontals flyktingar oftast ett hemland att vandra mot, även om de i århundraden levt utanför dess (nya) gränser. Detta är något annat, en folkvandring från andra kontinenter. Likt östeuropéerna förväntar sig flyktingarna – åtminstone när de tillfrågas – att Europa skall erbjuda ett bättre liv. Som filosofen Slavoj Žižek påpekat är det i hög grad fråga om en dröm: ”Norge” finns inte, ens i Norge. 

Problemet för politiker och opinionsbildare är att de målat upp bilden av människor som bokstavligen flyr för sina liv. Samtidigt omfattas cirka hälften av migranterna av asylrätten och EU:s regler gällande flyende från krigszoner, vilket framgår av statistik och illustreras i ett annat inslag i Uppdrag Granskning. Enligt Tyskland, Sverige och EU kommer följaktligen de som saknar flyktingstatus att skickas tillbaka till Pakistan, Bangladesh, Afghanistan eller Balkan. De flyr från sina liv, men det räcker inte. 

I ett läge där Sverige inte ens kan tillhandahålla tält agerar regeringen märkligt. Hade det inte varit ärligare att stänga gränsen eller åtminstone införa gränskontroll, så myndigheterna vet vilka som finns i landet?

Om vi verkligen vill hjälpa dem som flyr för sina liv måste vi veta vilka de är, vilket kräver registrering av inresande och snabb asylhantering.

Moderaterna har i sitt förslag om en skärpt flyktinpolitik tagit fasta på detta, liksom regeringens egna uttalanden om att vi nått vägs ände. Med tanke på den snabba utvecklingen i Europa samt Tysklands hårdare attityd borde det finnas utrymme för en svensk kompromiss. Situationen kan inte längre betraktas som en abstrakt moralisk fråga, som om flyktingarna inte befann sig i verklighetens Sverige, med bostadsbrist och arbetslöshet.   

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.