Omsorg

Utvecklingsarbetet inom socialtjänsten gravt eftersatt

Socialtjänsten svarar för mer än en tredjedel av kommunernas kostnader och är betydelsefull för ett stort antal människor. Men kunskapsutvecklingen inom området är eftersatt och regeringen tar inte sitt samlade ansvar.

Under 2011 har dagstidningar och nyhetsprogram, vid återkommande tillfällen rapporterat om grava missförhållanden i socialtjänsten. Vi har fått ta del av de många fall av vanvård av barn och unga i familjehem och/eller på institutioner, och under hösten också om ovärdiga förhållanden inom äldreomsorgen, bland annat.

Socialtjänsten är en omfattande verk-samhet och den svarar för mer än en tredjedel av kommunernas samlade kostnader. Men framför allt är den enormt betydelsefull för ett stort antal människor – människor som utan socialtjänstens insatser skulle leva ett väsentligt sämre liv.
Det är kommunerna som är huvudmän för socialtjänsten, och det är de som är ansvariga för dess olika verksamheter alldeles oavsett om den utförs i kommunal, privat eller ideell regi. Men eftersom det rör sig om ett ungt verksamhetsområde har staten också ett ansvar att stödja utvecklingen av ett socialt arbete av hög kvalitet. Det handlar inte minst om att stödja en kunskapsutveckling som kan ligga till grund för en långsiktigt inriktad verksamhetsutveckling.

I dag tar staten inte det ansvaret.

Det faktum att statskassan under de senaste åren varit tämligen välfylld, har inneburit att man haft gott om möjligheter att fördela medel till olika utvecklingsprojekt. Men man har fortsatt att göra det på ett kortsiktigt och ad hoc-mässigt sätt och mer för att visa prov på sin egen handlingskraft, än för att lägga grunden för ett långsiktigt utvecklingsarbete.

När vi arbetade med den utredning som resulterade i betänkandet Evidensbaserad praktik inom socialtjänsten – till nytta för brukaren (SOU 2008:18), kunde vi konstatera att det inte fanns någon samlad redovisning av vilka statliga medel som avsattes för olika utvecklingssatsningar inom socialtjänsten.

Bara det att det inte var möjligt att få en överblick över statens olika satsningar tyckte vi var illa nog. Men allt talar för att det är stora medel som används på detta sätt. I utredningen lyckades vi identifiera 15 olika satsningar under 2007, vilka sammanlagt innebar att staten via olika myndigheter, länsstyrelserna eller på egen hand fördelade nära två miljarder till olika utvecklingsprojekt. Och vid den hearing vi anordnade för att belysa effekterna av dessa projektsatsningar, fick vi ta del av vittnesmål från socialchefer som satt uppe och skrev projektansökningar natten innan de skulle levereras till departementet.

I utredningen förordade vi att huvudmännen och staten borde utforma långsiktiga strategier för att få till stånd en kunskapsbaserad socialtjänst, och vi föreslog därför att regeringen och Sveriges Kommuner och Landsting skulle träffa årliga avtal om gemensamma mål och insatser för detta ändamål. Utredningen fick ett positivt mottagande, såväl från i stort sett alla remissinstanser som från regeringen. Som en konsekvens av detta har socialdepartementet och SKL inlett förhandlingar enligt den modell vi föreslog, och nu i början av 2012 väntas den andra överenskommelsen bli undertecknad.

Så långt skulle allt kunna vara gott och väl. Problemet är bara att man från statens sida – snart fyra år efter att vår utredning presenterades – inte kommit mycket närmare att skapa ett långsiktigt stöd för en förstärkt kunskapsutveckling inom socialtjänsten. De medel som avsatts för utvecklingssatsningar i anslutning till överenskommelserna mellan Socialdepartementet och SKL är på förhand fördelade på ett stort antal olika projektsatsningar. De är dessutom knappt tilltagna (när det till exempel gäller den sociala barn- och ungdomsvården räcker de medel som avsatts för Stockholms län inte till mer än två utvecklingsledare under en begränsad tidsperiod).

Samtidigt har man fortsatt att fördela långt större summor på olika, mer eller mindre kortsiktiga, projektsatsningar. Bara i december i fjol presenterade man från socialdepartementets sida tre nya satsningar (psykosociala insatser för personer med psykiska funktionshinder, arbete med våldsutsatta kvinnor samt de mest sjuka äldre) för vilka man avsatte sammanlagt lite mer än 1,2 miljarder kronor. Angelägna områden alla tre – men knappast någon samlad lösning för en långsiktig kunskapsutveckling inom socialtjänsten.

Följaktligen var det knappast förvånande att Statskontoret, när man i oktober 2011 presenterade sin uppföljning av det första årets arbete Evidensbaserad praktik inom socialtjänsten. Uppföljning av överenskommelsen mellan regeringen och SKL delrapport 1, levererade en tung kritik. Man konstaterade att överenskommelsen är ”svår att överblicka” och att de otydligheter som finns i överenskommelsen ”riskerar medföra att det inte blir tydligt vilka insatser som förväntas och när insatserna bör vidtas av respektive aktör.” Satsningarna är uppdelade på ett stort antal mindre områden – och en stor del av de medel som avsatts har hamnat hos Socialstyrelsen respektive SKL.

Sedan några år arbetar jag vid en FoU-verksamhet i södra Stockholmsregionen, FoU-Södertörn. Vår verksamhet bygger på ett samarbete där nio kommuner gått ihop för att bedriva ett gemensamt forsknings- och utvecklingsarbete, där vi med utgångspunkt från ett sexårigt avtal arbetar med viktiga utvecklingsområden. Vi är en liten verksamhet – vår budget täcker ungefär sju anställda – men det är ändå en långt mer långsiktig satsning än vad staten än orkat med.

En förstärkt kunskapsutveckling är nödvändig för att kunna utveckla det sociala arbetet. Redan i dag bedrivs på många håll ett omfattande arbete med sikte på att utveckla verksamheten, men det arbetet behöver ett långsiktigt stöd, bland annat i form av en förstärkt forskning om det sociala arbetets innehåll, organisation och resultat. Men också i form av strukturer som gör det möjligt för anställda att dela sin tid mellan forskning/utvecklingsverksamhet och praktiskt socialt arbete, liksom för brukarföreträdare att medverka i kunskapsuppbyggnaden, för att bara nämna några exempel.

Det är hög tid att man från statens sida tar sig an den utmaningen!

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.