Utredning för jämlik hälsa måste beakta psykisk ohälsa

Personer med psykisk ohälsa riskerar 15-20 år kortare liv jämfört med övriga befolkningen. Trots detta har regeringen inte gett kommissionen för Jämlik Hälsa i uppdrag att specifikt titta på gruppen när ojämlikheterna i hälsa ska utredas.

Gabriel Wikström, sjukvårdsministern, och Olle Lundberg, ordförande i kommissionen för Jämlik Hälsa, uppger till RSMH:s organisationstidning Revansch att orsaken är:

”Av samma anledning som vi har valt att inte titta på hur skillnaden ser ut för cancer eller diabetes eller andra diagnosgrupper.”

Det här tyder på okunskap i frågan. Det är ju sällan diagnosen som är själva dödsorsaken för personer med psykisk ohälsa, till skillnad från dödsorsaken hos en cancerpatient. Självmord är visserligen vanligt, men den övervägande orsaken till den kortare medellivslängden är kroppsliga sjukdomar.

Studier från Socialstyrelsen visar att personer med schizofreni och psykosliknande tillstånd har åtta gånger högre risk att dö i hjärt- och kärlsjukdomar jämfört med befolkningen i övrigt. Personer med depression eller ångest löper 3,5 gånger högre risk. Hos båda grupperna är risken för att dö i cancer tre gånger högre än hos övriga befolkningen. Även människor med personlighetsstörningar har ökad risk att dö i förtid.

Dessutom har personer med psykisk ohälsa sämre hälsa under den tid de lever. En bidragande orsak är att vi som grupp har sämst ekonomi och sociala förhållanden i samhället, även jämfört med andra funktionshindergrupper. Det står – svart på vitt – i regeringens senaste överenskommelse med Sveriges kommuner och Landsting, SKL, inom området psykisk hälsa.

Varför tittar då inte kommissionen på just denna grupps situation?

Vi är övertygade om att ifall de inte ändrar sitt fokus kommer skillnaderna i hälsa kvarstå. Och tiden börjar bli knappt. I morgon, 28 april, har halva utredningstiden gått och ordföranden Olle Lundberg presenterar då hur långt arbetet har kommit.

Här är RSMH:s krav på åtgärder som kommissionen behöver ta med i sitt fortsatta arbete:

• Utbildning i bemötande inom både kroppssjukvården och psykiatrin. Alltför ofta tas inte kroppsliga symtom på allvar eftersom patienten har en samtida psykiatrisk diagnos. Istället bollas man godtyckligt mellan kroppsrelaterad vård och psykiatrin då man söker hjälp.

• Delat beslutsfattande, både i mötet med vården, socialtjänst och myndigheter såsom Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Delaktighet leder till ökad återhämtning i och med att du påverkar ditt liv, får självförtroende och därmed mår bättre psykiskt, men också för att det är det effektivaste sättet att hitta de bäst individuellt anpassade metoder, läkemedel, psykoterapi och sysselsättning som behövs för just dennes återhämtning.

• Ökad självständighet över arbete, studier och ekonomi. I dag hamnar många i en ond spiral där stressen som den ekonomiska utsattheten innebär försämrar den psykiska hälsan och därmed förutsättningarna att återgå i arbete. Sjukersättningen behöver höjas till en dräglig nivå och flera väl fungerande metoder för återgång i arbete och studier, till exempel Individual Placement Support, IPS, och Supported Education bör erbjudas personer med psykisk ohälsa.

I Sverige söker var fjärde person någon gång vård och hjälp på grund av psykisk ohälsa. Vi talar alltså inte om ett fåtal människor, utan många, varav flera riskerar att hamna i den grupp som dör i förtid. Det är högst relevant att kommissionen för Jämlik Hälsa tittar på vår grupp specifikt.

Vi kräver att personer med psykisk ohälsa inkluderas i slutrapporten!

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.