Utjämningssystemet straffar tillväxtpolitiken

Nyligen lade regeringen fram ett förslag om förändringar av kostnadsutjämningen mellan kommuner. Kostnadsutjämningen är den del av utjämningssystemet som kompenserar för faktorer som påverkar just kostnadsnivån, som många äldre som behöver omsorg, långa avstånd eller barn i skolålder. Få kan invända mot den typen av utjämning.

De föreslagna förändringarna är också i stort rimliga. Det handlar bland annat om att uppdatera föråldrade modeller och att ta bort antalet försörjningsstödsbidragstagare (tidigare socialbidragstagare) som en kompensationsfaktor. Det är positivt, eftersom det innebär att kommunerna får en morot att hjälpa människor från försörjningsstöd till arbete.

Förändringarna av kostnadsutjämningen har gett nytt liv till debatten om omfördelningen från rika Stockholmskommuner till fattigare kommuner i andra delar av landet. Stockholmskommunerna är dock nettomottagare i kostnadsutjämningen, på grund av bland annat högre lönekostnader och fler barn i skolålder. Samtidigt är det svårt att diskutera kostnadsutjämningen separat. Den största delen av det kommunala utjämningssystemet är inkomstutjämningen, och det är den som är anledningen till att Stockholmsregionen är förlorare på utjämningssystemet.

Inkomstutjämningen är också betydligt mer problematisk ur ett tillväxtperspektiv. Utgångspunkten för inkomstutjämningen är att inkomstnivån i kommunen inte ska spela någon roll för kommunens intäkter. Utjämningsgraden har därför satts till 95 procent (ungefär – på kommunnivå varierar marginaleffekten mellan 80 och 109 procent). Utjämningssystemet raderar alltså ut 95 procent av skillnaden i skatteintäkter mellan fattiga och rika kommuner.

Effekten av detta blir att den kommun som – genom ett gott företagsklimat, snabb handläggning av tillstånd, god infrastruktur, tuff attityd till försörjningsbidrag eller låg kommunalskatt – höjer snittinkomsten i kommunen eller får in fler i arbete, bara får behålla 5 procent av frukterna i form av ökade skatteintäkter. 95 procent går till de andra kommunerna.

Det säger sig självt att detta minskar aptiten att bedriva en tillväxtfrämjande näringspolitik i kommunen. Flera studier finner också att en hög grad av utjämning bidrar till att driva upp kommunalskatterna. (Se Lundberg, Ekonomisk Debatt 1/2019)

Regeringens stora misstag var att bara utreda kostnadsutjämningen. De föreslagna förändringarna bör genomföras, men hur bra kostnadsutjämningen än blir missar den de riktigt stora problemen i utjämningssystemet. Det viktigaste för att stärka den kommunala ekonomin på lång sikt är att få på plats bättre förutsättningar för kommunerna att driva och tjäna på en tillväxtfrämjande politik.

Ett tänkbart sätt att förbättra inkomstutjämningen vore att göra den mer lik kostnadsutjämningen. Kostnadsutjämningen räddar inte kommuner som slösar eller bedriver ineffektiv verksamhet – till skillnad från vad många tror – utan kompenserar för faktorer som kommunerna inte kan påverka (särskilt nu när antalet personer med försörjningsstöd försvinner som utjämningsfaktor).

På samma sätt skulle man kunna reformera inkomstutjämningen så att den kompenserar kommuner som har dåliga förutsättningar – många lågutbildade, utlandsfödda eller äldre – i stället för att som i dag omfördela till kommuner som har dåliga utfall i form av låga inkomster. På så sätt skulle man kunna behålla en hög grad av omfördelning utan att straffbeskatta god politik.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.