”Utan övning – ingen verklig krisberedskap”

Vi som betraktade händelseförloppet utifrån och lite från sidan – och kanske framför allt vi som dagligen tänker på beredskap för kris, krig och allsköns elände – kunde konstatera att ansvariga aktörer var oerhört snabbt på plats. De visade tydlig handlingskraft och god samordning, och hade på kort tid spärrat av ett stort område, låtit utrymma centralstationen, stoppat kollektivtrafiken och fått ut information till befolkning. 

Det såg effektivt och stabilt ut. Polis, räddningstjänst, sjukvård, och underrättelsetjänst verkade fungera som ett välsmort maskineri. Dessa aktörer lever naturligtvis dagligen med hantering av svåra situationer, vilket också bidrar till förmåga. De hade också bara några dagar tidigare genomfört övning på ett snarlikt scenario. De vet nämligen att det finns en väg som rakare än någon annan leder till enskild och gemensam förmåga, och det är konkret planering och praktisk övning. 

På fredagskvällen satt beredskapsdirektören i Örebro län, Tiina Johansson, i SVT:s studio. ”På sikt behöver vi vara mer förberedda på att sådant här kan hända i vårt län också”, sade hon. ”Det finns en mental beredskap men vi har inte övat gemensamt.” En mental beredskap måste tolkas som en beredskap i teorin. Inte i praktiken. 

Örebro län är inte ett unikum. Länsstyrelserna i Sverige, högsta totalförsvarsmyndighet i respektive län, haltar i sin krisberedskap. En utmaning som de ofta själva hänvisar till är för få resurser. Jag skulle vilja påstå att det också finns ett generellt problem i hela krisbranschen som behöver synliggöras: bristande ägarskap och styrning av ledningar avseende kris-, försvars- och säkerhetsfrågorna i organisationerna. 

Säkerhetschefer i kommuner är i många fall ensamma, handläggarna med krisberedskapsansvar på länsstyrelsen likaså. En stor del av dessa personers jobbvardag handlar inte om att öva vare sig själva eller sina organisationer. Den handlar om hur de ska kunna få genomslag, få upp intresse för frågorna, få ledning och organisation att prioritera krisberedskapen. För de flesta handläggare med utpekat krisberedskapsansvar sitter inte på en tillräckligt strategisk position för att få det gehör som skulle krävas för att få organisationerna i sin helhet att ha beredskap, om ens mental. 

En mental beredskap ska inte underskattas; för ett antal år sedan talade ingen i krisberedskapssystemet (eller övriga samhället) om kriget eller totalförsvaret. Den mentala beredskapen för ett sådant scenario är fortfarande mycket låg, men den rör på sig, och den ligger till grund för att kunna utveckla någon förmåga överhuvudtaget. 

Men en mental beredskap för oavsett händelse måste gå från teori till praktik om vi ska kunna tala om att det finns en förmåga. Den mentala beredskapen måste omsättas i faktiska åtgärder. Samhällets samlade beredskap och förmåga att hantera kris, och i det yttersta ett krig, står i direkt relation till den omfattning som samhällets aktörer har utbildats, genomfört planering kopplat till olika scenarier, och övats utifrån en sådan planering. Om Sveriges högsta regionala totalförsvarsmyndighet säger sig ha mental beredskap men inte ha övat, så är det talande för systemet i stort. För större händelser och attacker mot svenska samhället måste detta anses som ytterst problematiskt. 

Krisberedskapsaktörerna, och aktörerna i det civila försvaret, måste ta kraft och gå från teori till mer praktik. För detta krävs inte enbart pengar. Det krävs att säkerhetsfrågorna lyfts till tillräckligt strategiska nivåer för att få genomslag på bredden i organisationerna, inte bara hos enskilda handläggare. 

Det krävs att hela organisationer övas, enskilt och med samverkansaktörer, om och om och om igen, utifrån framarbetade mål. Det ska stå klart att det finns krav på förmåga, och det ska finnas tillsyn att dessa krav efterlevs, genom övning och utvärdering. För att göra hoppet från teori till praktik krävs också ledarskap, mod, ork, vilja, och engagemang. 

Sett till vad som också hände i fredags så känner jag ändå stor optimism. Det engagemang och den vilja att stå upp tillsammans som vanligt folk visade går att göra något riktigt bra med. Den går att bygga på. Låt oss göra mycket mer praktik av teorin inom krisberedskapen och det civila försvaret. Låt oss få igång en riktigt planering som sedan också kan övas, såväl för fredstida krisberedskap som för det civila försvaret och totalförsvaret. Beviset för att det skulle kunna bli en framgång finner vi i den professionalism vi såg hos dem som hanterade fredagens tragiska verklighet. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.