Utan livsduglighet blir aborträtten gränslös

Statens medicinsk-etiska råd (Smer) har i februari gett ut en rapport där man analyserar etiska frågeställningar vid sena aborter där barn visat livstecken. Smer anser att det inte finns någon skillnad i människovärde mellan ett för tidigt fött barn, och ett barn som fötts fram levande efter en sen abort. Ändå kommer man fram till att det är mer etiskt försvarbart att låta det aborterade barnet dö, än att rädda det till liv.

Smer påstår att en minskning av utrymmet för sena aborter vore olycklig. I stället för att föreslå en sänkning av abortgränsen, vill man utreda en fast veckogräns där livsduglighet inte är en faktor. Vilken graviditetsvecka det skulle vara framgår inte av rapporten, men en sänkning av abortgränsen bör enligt Smer undvikas.

Man vill utreda möjligheten till feticid, det vill säga att injicera medel i fostret så att hjärtat stannar innan aborten inleds. Detta är redan praxis i vissa länder och även i Sverige vid exempelvis tvillingaborter. Enligt Karolinska Universitetssjukhuset är det sällsynt med feticid i Sverige och officiell statistik saknas. Det är ett kompetensområde som är ovanligt, samtidigt som det finns en viss risk för kvinnan. I ett särskilt yttrande i rapporten skriver Mikel Sandlund, sakkunnig i Smer, att tillämpningen av feticid skulle innebära ”ett slags pseudo-medicinsk bedömning” och att sådana bör undvikas.

I en debatt i P1 varnar Emma Henriksson (före detta KD-riksdagsledamot) för att utvecklingen där livsduglighet inte beaktas, kan leda till att abort tillåts ända fram till födseln. Läkaren och liberala debattören Kajsa Dovstad var däremot inne på att abort även efter vecka 22 ska vara tillåtet. Hon menar att man inte får se kvinnans kropp som en biologisk resurs för andra och att fostret inte har rätt till kvinnans kropp om hon själv inte vill det.

Om människovärdet är detsamma för ett för tidigt fött barn, som för ett barn som fötts levande efter sen abort, hur kan det då vara etiskt försvarbart att neka det senare rätten till liv? Förväntad livsduglighet utanför livmodern har vid abortlagstiftningen varit den gräns där barnets skyddsvärde börjat trumfa kvinnans självbestämmande och om den gränsen försvinner hamnar vi på ett sluttande plan.

Om livsduglighet inte längre är en faktor vid aborter, varför skulle det vara ett problem med abort fram till födseln? Kvinnans självbestämmande trumfar då i stället barnets skyddsvärde. Vid en sådan utveckling tvingas vi in i en mekanisk och hårdnande människosyn där barnet i sin mammas mage avhumaniseras och vi har inte längre ett samhälle som värnar de svagaste och mest utsatta.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.