Utan inkludering i skolan är vi alla förlorare

Inkludering handlar om allas möjlighet att lära, delta i ett meningsfullt sammanhang och ha inflytande över sitt liv. Skolans styrdokument innehåller inte begreppet, men det finns en tydlig målsättning att alla elever ska vara välkomna att aktivt delta i en gemenskap och få möjlighet till optimalt lärande. Detta gör att det inte finns någon ”one-size-fits-all” lösning på inkludering.

Debatten om skolan har innehållit uttryck som ”inkluderingstanken har gått för långt” och ”inkluderingen gör alla till förlorare”. Detta är problematiska och historielösa uttalanden som bekymrar oss som forskar om inkludering och har mångårig erfarenhet.

Ett av problemen är att inkludering reduceras till att handla om fysisk placering och att likvärdighet skildras som detsamma som frånvaro av skyldigheter, eller som rättigheter som bara kan ges på bekostnad av någon annans rättigheter. Skolans utmaningar diskuteras onyanserat och som om inkluderingen – eller eleven i behov av stöd – rår för skolmiljöer och situationer som inte är hållbara. Andra viktiga storheter döljs bakom svepande formuleringar om inkludering som ett problem, till exempel skolbudget, skollokalers tillstånd eller kompetensbrist hos pedagoger, som alla kan leda till bristande inkludering.

En oroande utveckling är den minskade rättssäkerheten för elever i behov av särskilt stöd. I grundskolan har åtgärdsprogrammen mer än halverats sedan reformen om extra anpassningar infördes 2014. En begränsning i utbildningens likvärdighet genom bristande inkludering innebär en exkludering från lärprocesser och gemenskap. En dåligt anpassad studiegång skapar sämre förutsättningar att lära, fokusera, vara trygg och behålla studiero i och utanför klassrummet. Problemet är alltså inte för mycket inkludering, utan för lite.

I ett historiskt men också samtida perspektiv hör inkluderingen samman med alla barns rätt att växa upp och leva i ett samhälle enligt FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna. Det är lätt att glömma hur samhället under större delen av 1900-talet sorterade ut medmänniskor som ansågs avvika från normen med placering på institution som följd. 

Med inkluderingen finns möjlighet att bygga trygga och hållbara lärmiljöer: få fler elever som lär sig, utvecklas och är trygga nu och i framtiden.

Vad en lärare, skola, kommun eller politiker kan göra är att följa barnkonventionen och diskrimineringslag. En bra början är att sitta ner och ha en rak diskussion tillsammans, om vad som avses med inkludering i förhållande till de styrande dokumenten och de elever man har. Tänk på inkludering som en process för ökat deltagande, socialt och i innehållet som presenteras i undervisningen, genom en inkluderande organisation.

Vi vill uppmana till en mer nyanserad debatt och en tydlig skolpolitik vad gäller inkluderingsfrågan. Om svensk skola slutar arbeta för inkludering kvarstår flera obekväma frågor som kan relateras till barnkonventionen. Vilka elever ska undantas från att vara likvärdiga, ha rätt att utvecklas, rätt till utbildning och kommunikation eller få säga sin mening?

Inkludering är mycket mer än fysisk placering. Det handlar ytterst om människors rätt att leva, lära och skapa vårt samhälle i gemenskap med andra. Utan inkludering är vi alla förlorare. Vi går i så fall miste om att möta olikheter, att förstå människor, att utveckla empati och att tillsammans verka för en skola och ett samhälle där alla kan ta ansvar för sig själva och andra och därmed bidrar till ett hållbart samhälle.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.