Debatt
Samhällsskydd
11 augusti 2014 kl 11:32

Denna artikel publicerades för 5 år sedan

Uppsala visar hur katastrofer kan mötas

Kommunerna och landstingen bör få ett tydligare ansvar vid katastrofer. Den slutsatsen drar vi efter att ha sett svårigheterna med att klara den nationella krisberedskapen vid Salabranden och andra katastrofer som Gudrun, tsunamin och Estonia, skriver Kristdemokrater i Uppsala.

Det här är en opinionstext

Ett viktigt skäl till varför vi tror att en nationell katastrofpåbyggnad inte kommer att fungera är att den aldrig används i vardagen. Något som inte används i vardagen kommer absolut inte att fungera vid katastrofer.

I stället för att försöka sig på en nationell överbyggnad bör därför den kompetens som finns i kommuner och landsting nyttjas nationellt. Staten behöver stödja denna process, bidra ekonomiskt och göra en samordning av vad olika kommuner och landsting ska få ett nationellt ansvar för.

Praktisk erfarenhet visar tyvärr att staten inte mäktar med detta själv utan staten bör inrikta sig på att samordna befintlig kompetens som finns ute i landet.

Trots att försvarsmakten har över 30 helikoptrar kunde bara tre användas vid Salabranden. Privata företag ställde dock snabbt sina kunder åt sidan och kunde ställa upp med sju.

Regeringen har nu tillsatt en statlig utredning om brandflyg. Detta har utretts tidigare, men lämnades då utan åtgärd. Även samordning av ambulanshelikoptrar har vid flertal tillfällen utretts, varje gång utan åtgärd.

Utredningarna efter Estonia visade på större behov av maritima resurser. Dessa resurser är nu mindre än någonsin då försvarsmaktens maritima helikopterverksamhet numera är så gott som helt avvecklad. Det nationella digitala radiosambandssystemet Rakel tog femton år att utreda och nästan lika länge att bygga. Listan över statens misslyckanden på detta område går att göra lång.

I Uppsala har vi inte handfallet tittat på, utan kavlat upp ärmarna. Vi Kristdemokrater har styrt i majoritet med alliansen under åtta år i både landstinget och kommunen och genomfört en rad förbättringar vad gäller vårt läns beredskap.

Uppsala har till exempel rikssjukvårdsansvar för flera mycket allvarliga sjukdomar. Landstinget har därför sedan många år intensivvårdshelikopter. Vi har genom ett Sverigeunikt beslut valt att också komplettera med intensivvårdsflygplan för att kunna flyga längre och snabbare. Vi kan hämta patienter i hela Norden inom en timme. Svenska soldater i Afghanistan kan genom ett unikt avtal mellan landstinget och försvarsmakten flygas direkt till Uppsala med intensivvård under flygresan.

Östhammar och Tierps kommun i Uppsala län har få invånare men stora industrier. Östhammar producerar nära arton procent av Sveriges el vid Forsmarks kärnkraftverk. Uppsala kommun har därför sedan länge ett djupt samarbete inom länet för att hantera räddningstjänst. Sedan fyra år är Uppsala också värdkommun för all räddningstjänst i dessa tre kommuner.

Uppsala brandförsvar har med anledning av Forsmark ett mycket långtgående samarbete med länsstyrelsen. Förra året var Uppsala värd för övningen Havsörn som samlade fyrtio nationella, regionala och internationella organisationer. Scenariot för övningen var en kärnkraftsolycka men erfarenheten kan självklart användas till långt fler händelser än så.

Uppsala är en förebild på hur samverkan bör fungera och hur ett utökat ansvarstagande från kommuner och landsting kan ge en stärkt civilförsvarsförmåga.

Vi anser därför att 

1.      Varje län ska få en katastrofansvarig kommun med ansvar och befogenheter att i samarbete med landstinget och länsstyrelsen samordna och förbereda för större händelser.

2.      Vissa kommuner ges nationellt ansvar för viss kompetens. Nyköping som redan är värd för både det frivilliga brandflyget och kustbevakningsflyget bör kunna få ett utökat brandflygansvar med tillhörande ekonomi. Stenungssund har redan unik kemisk kompetens som kommunen bör kunna få ett nationellt ansvar för. Sjöräddningen bör också ha en eller flera värdkommuner med nationellt samordningsansvar.

3.      Några landsting ges nationellt sjukvårdssamordningsansvar inom några områden. Resurserna ska kunna sättas in i hela Sverige och vid händelser som tsunamin också utomlands. 

Att hoppas att staten ska ordna allt, visar erfarenheten, är att hoppas på för mycket. Landsting och kommuner har ansvaret i vardagen. Om kommuner och landsting får ledartröjan inom olika områden så kan de luckor som nu finns kunna täckas igen både snabbare och bättre än att hoppas på att ”staten” ska ta ett större ansvar.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.