Regeringskris

”Uppgörelsen dumförklarar väljarna”

Utåt vill de sex partierna bakom decemberöverenskommelsen gärna påskina att den bara är ett samarbete om politikens form, och inte om dess sakinnehåll. Men att underskatta budgeten som styrmedel är att dumförklara väljarna. Dessutom har alliansen tack vare uppgörelsen gett V ett orimligt stort inflytande i politiken och underminerat sig själva inför valet 2018.

Det blev en turbulent helg när beskedet kom att alliansen går in i ett samarbete med de rödgröna, den så kallade decemberöverenskommelsen (DÖ), som sträcker sig över två mandatperioder och innebär att extravalet ställs in. Även om uppgörelsen sägs handla om form och inte substans så innebär den i praktiken att en rödgrön budget släpps fram hela denna mandatperiod. Därmed får vi en försämrad jobbpolitik som riskerar svensk konkurrenskraft och blir ett bakslag för arbetslinjen. DÖ är inte bara ett demokratiskt haveri, den är en uppgörelse där alliansen går ut som de största förlorarna som självmant gett bort sitt inflytande till tillväxtfientliga socialister.

Hösten har kantats av rödgröna påhitt som krystats fram bakvägen och utan ambitioner till förankring i riksdagen. Man presenterade en budget med kraftiga skattechocker på jobb och företagande och med minskade möjligheter till människors självbestämmande. Snabbt bröt man friskoleuppgörelsen, tillät MP att få delta i pensionsmötena och övergav överskottsmålet. Alliansens hjärtefrågor fick fungera som finansiering, och däremellan hann man även klämma in ett erkännande av Palestina. Allt har varit ett tämligen märkvärdigt tillvägagångssätt för en regering som talar om utsträckta händer och säger sig vara samarbetsvillig över blockgränsen för att utesluta SD.

Men Löfvens oerfarna ledarskap har inte bara bidragit till regeringskrisen utan även kantats av ett velande fram och tillbaka med ideligen spruckna löften. Löfven har varken visat sig vara pålitlig eller trovärdig när han gått ut med att han inte tänker administrera en alliansbudget, att han ämnar utlysa nyval, att budgeten är överspelad, huruvida han skulle gå till val med MP eller huruvida det skulle föras samtal med allianspartierna. Under hösten har vi även oavbrutet hört alliansens partiledare kritisera regeringen för denna extrema vänstersväng och för Löfvens arrogans och misslyckande med att få igenom sin budget. Men trots allt uppräknat som hänt och trots kritiken från alliansen går de alltså ut nu och belönar regeringen Löfven med DÖ för deras odugliga regerande. Hur trovärdig framstår deras kritik då?

DÖ är inte bara problematisk utifrån demokratisk synvinkel. Efter presskonferensen där den presenterades var det fortfarande otydligt för alliansväljarna vad man fick ut av uppgörelsen. Det har framstått som att borgerligheten bara gett med sig utan att få något påtagligt tillbaka. De tre politiska områden som pekas ut som där man ska föra samtal är områden som man redan uppfattar som självklara med blocköverskridande samarbeten. Samarbeten gällande energin och försvaret hade med stor säkerhet tillkommit ändå. Att MP dessutom får ingå i pensionsgruppen är ju snarare en förlust för alliansen. Att så starkt kämpa för att omöjliggöra utbrytningar ur budgeten är också en onödig ”vinst” eftersom det hade varit en bättre lösning för alliansen än att helt kapitulera som man nu gjorde med DÖ.

Utåt vill de sex partierna gärna påskina att DÖ bara är ett samarbete om form som inte kommer att påverka sakpolitiken, men att underskatta budgeten som styrmedel är att dumförklara väljarna. För DÖ innebär att det tyngsta området, budgeten, som avgör skatter, utgifter och ekonomisk politik, kommer att dikteras av vänstern under minst en mandatperiod.

Genom att låta Vänsterpartiet slippa ansluta sig till DÖ har alliansen också överlämnat vågmästarrollen till ett parti med rötter i kommunismen. Samtidigt har de handlingsförlamat sin egen roll som opposition. Därför blir det i väljarnas ögon också ytterst fånigt att höra Kinberg Batra och Björklund förklara att de minsann kommer att fortsätta hålla sig kritiska till de rödgrönas budget och politik. Trovärdigheten blir bräcklig när de säger en sak men i praktiken agerar i motsatt riktning. Att hävda att man fortsatt kommer förhålla sig kritisk blir därmed bara tomma ord från en svag skenopposition som är förpliktigad att lägga ner sina röster i avgörande frågor. 

Detta är inte bara skadligt för svensk ekonomi och den svenska kronan, utan även för samhällsdebatten i stort. Politiken blir än mer nyanslös och polariserad när oppositionsrollen urholkas. Alliansen valde en farlig väg där de kommer ut som de största förlorarna av alla. Risken är tyvärr stor nu att alliansväljarna känner sig blåsta på sina röster efter att alliansen låtit sig bli överkörda av ett socialistiskt minoritetsstyre. Vad detta i praktiken innebär är att de väljare som önskar slippa en socialistisk politik inte kommer finna något annat alternativ än att lämna alliansen för SD. Detta är en utveckling som går i motsatt riktning mot vad alliansen hade hoppats på.

I en situation med en svag regeringskonstellation med lågt förtroende hade det funnits många andra pragmatiska sätt att lösa situationen på. Tydligen var det för alliansen inte någon självklarhet att satsa på sakpolitiken, forma nya idéer och vända situationen i nyvalet. Men man kunde åtminstone gjort ett försök med missförtroendeförklaring och låtit talmannen göra ny sonderingsrunda. Om alliansen hade haft stake nog att stå upp för sin egen politik hade de gjort det, men istället sviker alliansen sina väljare och släpper hellre fram tillväxtfientliga socialister.

Samtidigt har alliansen med sitt agerande nu erkänt och sjösatt ”det gula blocket” som det enda oppositionspartiet och underskattat den viktiga symboliken i att SD nu begär missförtroendevotum, som tydligt kommer att bekräfta skillnaderna mellan vilka partier som står i opposition och vilka som agerar stödpartier åt regeringen.

Om alliansen var oroliga för att göra dåligt ifrån sig i det inställda nyvalet så är det ingenting i jämförelse mot hur resultatet kan komma att bli i valet 2018. För vad motiverar väljarna att rösta på en uppgiven allians som gjort allt för att slippa få igenom sin egen politik och inte aspirerar på att styra landet?

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.