Förvisso fanns det ett uppdämt behov av att prata om satsningar på försvaret i stället för neddragningar. Förvisso fanns det ett stort antal socialdemokrater som var trötta på åtta års Alliansstyre. Och visst fanns det en och annan som ville ha en försvarsminister som kunde bidra med en mer påtaglig synlighet i försvarsdebatten.
Men när Karin Enström lämnade sitt uppdrag och Peter Hultqvist tillträdde posten som försvarsminister, spred sig ett lugn i försvarssfären som ändå tycktes oberoende av detta. Kommentarerna i branschen cirklade nämligen främst runt det tämligen tröttsamma temat ”äntligen blir det lite stake här”, ”man ska inte ha en minister i kjol” och ”vad skönt med en rejäl karl som försvarsminister”. Det var visserligen 2014, men ändå att betrakta som modern tid i världens mest jämställda land.
I dag är det 2017 och jag är inte imponerad av kritiken mot Anna Kinberg Batra. Moderaterna har ett problem med sitt ideologiska vägval, sin brist på ambitioner för vårt framtida samhälle och interna stridigheter. Således är det inte så märkligt att man vacklat mellan positioner i viktiga sakfrågor och misslyckats med att marknadsföra en övergripande profil. Partiet är i stort behov av en övergripande samhällsanalys, en positiv framtidsvision och ett fördjupat politikutvecklingsarbete. Ytterst är det naturligtvis partiledaren som är ansvarig för detta.
Kritiken mot Anna Kinberg Batra tycks dock i stället handla om hennes person; hennes brist på karisma, hennes så kallade otydlighet och hennes opersonlighet. Man ska inte underskatta partiledarens möjlighet att nå fram till väljarna via media och andra kanaler, men det är i mångt och mycket en färdighet som utvecklas över tid och där ett litet inslag av positivt eller negativt momentum plötsligt kan rasera eller skapa en politisk karriär för vem som helst.
Partiet skulle må bra av att bestämma sig för om man vill vara ett högerparti eller ett allmänborgerligt parti, att dra till sig fler erfarna personer med uppdrag, tid och mandat att ta sig an de stora, övergripande samhällsfrågorna och konstruera en sammanhållen framtidsberättelse samt att kommunicera mer aktivt om vad moderat politik innebär.
Att kritisera en kompetent person för att hon ännu inte vuxit helt in i sin roll är inte att ta sitt eget ansvar för partiets opinionssiffror. Och att inte kunna formulera konstruktiv kritik mot partiledaren, utan snarare komma med vaga påhopp kring hennes person känns desperat, populistiskt och unket. Vi moderater är bättre än så.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
