Debatt
Religion
17 september 2019 kl 15:04

Underskatta inte kraften i dåliga övertygelser

Callis Amid och Mustafa Panshiri för ett resonemang vars slutpunkt blir att det knappt finns något ”islam” som man kan peka på eller ifrågasätta. En sådan hållning gör det omöjligt också att reformera islam, skriver Omar Makram i en replik.

Det här är en opinionstext

Replik Först vill jag säga att jag har stor respekt för det arbete Mustafa Panshiri och Callis Amid gör. Med det sagt har jag flera kritiska kommentarer till deras artikel i Dagens Samhälle nyligen.

För det första verkar analysen i artikeln inte skilja mellan islam som en uppsättning idéer å ena sidan och muslimer som människor å andra sidan. Människor är mycket mer komplexa än de religioner de tillhör. Inte allt som en muslim gör eller inte gör, vare sig det är bra eller dåligt, är på grund av islam.

Till exempel, om en muslim begår ett rån eller attackerar någon på gatan, skulle det vara både löjligt och felaktigt att säga att personen gjorde det på grund av islam. På motsvarande sett är inte heller varje god handling som en muslim gör, något vederbörande gör på grund av islam.

För det andra. Det finns en skillnad mellan vad muslimer gör och vad muslimer tror på. Islam är inte vad muslimer gör, islam är vad muslimer tror att islam lär ut, enligt de ”heliga skrifterna”. Låt mig exemplifiera! Jag har en muslimsk släkting i Egypten. Hon brukade dricka och hade en pojkvän i hemlighet. Låt oss säga att någon angående detta hade sagt följande till henne:

Så bra att du gör en modern tolkning av islam som är förenlig med din livsstil och att du tror att alkohol och sex utanför äktenskapet är halal (tillåtet) i islam!

Min släkting skulle ha funnit både personen och uttalandet galet och hon skulle ha svarat:

Naturligtvis vet jag att dessa saker är haram (förbjudna) i islam, men jag vill bara leva och ha kul.

Ungefär så här är det för de flesta muslimer som dricker alkohol och har sexuella utanför äktenskap, eller har homosexuella relationer. De tycker eller tror inte att dessa saker är tillåtna enligt islam, de vill bara leva sina liv utan att styras av religion hela tiden.

Samma sak gäller för alla de människor i Mellanöstern som under tiden före det som kallas ”islamic revival” på 1980-talet levde i många avseenden mer sekulära liv än vad som är fallet i Mellanöstern idag. De hade inte någon radikalt annorlunda tolkning av islam, de bara brydde sig inte lika mycket om religion och organiserade inte sitt dagliga liv runt religionen. Helt enkelt eftersom de var mer sekulära än de är i dag.

Panshiri och Amid bortser också från begreppet synd och vad det innebär för kollektivet. Om en religion bara är vad varje enskild person som tillhör denna religion gör, ja skulle det inte finnas något gemensamt begrepp som konstituerar ”synd". Men det gör det och synden är just detta: en kollektiv regel som samtliga anhängare av en religion är förbundna att följa.

Visst finns det tolkningar, skiftningar och olika syn. Men det går inte att bortse ifrån att det fortfarande finns en stark koppling mellan tro och handling och en stark koppling mellan tro och religiös skrift. Även om det finns ett oändligt antal möjliga sätt att tolka en text, är antalet troliga tolkningar desto mer begränsade. Det är därför det går att tala om sådant som ”mainstreamtolkningar” av koranen och haditherna.

Till exempel. Om en text säger "slå din fru" så kan man förvisso hävda att man tolkar den ”progressivt” och tänker att den i själva verket innehåller uppmaningen "kyss din fru" eller "ge din frublommor". Men vi förstår ju alla att det inte är en särskilt trolig tolkning av "slå din fru".

Därtill finns det en risk med att flytta fokus mot muslimer som människor snarare än att fokusera på de problematiska idéer som de facto finns inom islams doktrin. Genom att säga att det inte är något fel på islam, utan att det är muslimer som kan vara problemet underskattar man kraften i dåliga idéer och övertygelser.

Slutligen bör det också påpekas att även om Panshiri och Amid inte skriver något om att man inte kan eller inte bör kritisera islam, så blir det ett implicit resultat av resonemanget de för – eftersom det innebär att det inte finns något ”islam” som man kan peka på eller ifrågasätta. En sådan hållning gör det omöjligt också att reformera islam. Och den återvändsgränden bör vi inte gå in i.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.