Undantagen i strandskyddet fungerar inte

Byggande nära vatten är ett område inom juridiken som alltid är aktuellt. Från fastighetsägarhåll är man oftast benägna att anse att för stora ytor är skyddade medan personer med mera sympatier åt att skydda naturen anser att för små ytor skyddas. Lagstiftningen på området är dock sådan att det generellt sett är svårt att få tillstånd för byggande nära vatten. 

Genom åren har försök gjorts för att på olika sätt förändra systemet med strandskydd. En av de senaste ändringarna var den som den förra alliansstyrda regeringen genomförde 2009 och 2010. Ett av syftena med förändringarna var att få till ett ”ändamålsenligt” strandskydd.

Med detta avsågs att man ville få till en utveckling så att kommuner på landsbygden genom lättnader i strandskyddet skulle ha lättare att tillåta exploatering nära vatten. Ett lovvärt och bra syfte som var tänkt att underlätta för dessa kommuner. Detta genom att de gavs rätten att utpeka områden som så kallade LIS-områden (Landsbygdsutveckling i Strandnära lägen). 

Tanken med LIS-området är att det i vissa fall av bebyggelse nära vatten ska beaktas att det är frågan om ett LIS-område, och då ska det i högre grad vara möjligt att meddela dispens från strandskyddsreglerna.

LIS-områdena och dess möjligheter framförs ofta, särskilt ifrån myndighets håll, som argument för att det finns klara möjligheter till bebyggelse nära vatten. Personligen har jag aldrig förstått dessa resonemang då det är uppenbart att reglerna i praktiken inte har lett till några större lättnader. Att så är fallet blir uppenbart då man studerar de senaste årens praxis på området.

Mark- och miljödomstolarna och Mark- och miljööverdomstolen har generellt sett intagit en mycket sträng och restriktiv tolkning av de aktuella reglerna. Redan 2012 kom Mark- och miljööverdomstolen med ett principiellt avgörande om hur bedömningen ska göras kring ett LIS-område. I detta fall ansågs att kommunen inte kunde styrka att den aktuella exploateringen skulle ”främja landsbygdsutvecklingen”. Detta är en linje som har fortsatt och nu på senare tid har ytterligare avgöranden kommit som befäster denna tolkning. 

Problemet är att det är oerhört svårt för en kommun att kunna styrka något som svårdefinierat som att en åtgärd ska främja landsbygdsutvecklingen. Att leda detta i någon form av bevis är därför oftast mycket svårt, i många fall helt omöjligt. Det blir oftast frågan om godtyckliga resonemang från parterna i målet som underkänns av domstolen. Detta leder enligt undertecknad endast till en slutsats:

Systemet med LIS-områden fungerar överhuvudtaget inte som det är tänkt. Reglerna måste förändras för att domstolarna ska göra nya tolkningar i frågan, vilket gör att detta primärt är en fråga för regeringen.

Om man vill att landsbygden på allvar ska ha något att konkurrera med i tider då urbaniseringen når nya höjder för varje år som går så måste man agera.

Det finns i landet mängder med kommuner och personer som har mycket goda idéer om hur utveckling skulle kunna ske på ett för miljön respektfullt och bra sätt. Som det är nu kvävs många av dessa idéer i sin linda av en lagstiftning som uppenbarligen är felaktigt konstruerad.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.