Debatt
Neddragningar
11 oktober 2019 kl 11:56

Tystnadskultur i skolans värld är ett politiskt problem

Det borde vara självklart att lärare har rätt att berätta om vilka förutsättningar de ges att göra ett bra jobb, men många räds att sprida artiklar om arbetsmiljö och nedskärningar, skriver Marcus Larsson, Tankesmedjan Balans. 

Det här är en opinionstext

Är det rimligt att lärare inte vågar sprida artiklar om den egna kommunens nedskärningar eftersom de är rädda för repressalier från sin arbetsgivare?

Frågan blev aktuell när jag twittrade ut en granskning av nedskärningarna i Stockholms stad som tankesmedjan Balans gjort och bad mina följare att tipsa twittrare som jobbar i Stockholms stad att läsa. Jag fick nästan omedelbart ett meddelande av en lärare som jobbar i Stockholm stad som berättade hen inte vågade göra detta eftersom chefen är följare på Twitter.

Jag skrev då en tweet om att jag fått ett sådant meddelande och fick direkt ett antal till meddelande från andra lärare om att de känner likadant. Under resten av kvällen fick jag meddelanden från lärare som berättade om situationer där de hamnat illa till på grund av att deras chefer inte gillat saker de skrivit på sociala medier. Många handlade om nedskärningar och om känslan att inte räcka till i sitt uppdrag som lärare.

Det är självklart att lärare inte ska skriva negativa saker om elever på sociala medier och att man inte ska ljuga om sin arbetsgivare. Lika självklart borde det vara att lärare omfattas av yttrandefriheten och har rätt att berätta om vilka förutsättningar de ges att göra ett bra jobb och att inte bli sjuka pga sitt arbete.

Jag tror att det finns en uppsjö av förklaringar till den här kulturen där de här tre i kombination påverkar mest:

  • Nästan samtliga förskolor och skolor befinner sig i en konkurrenssituation. När politiker gör nedskärningar så att barn/skolpengen minskar i värde blir det allt viktigare att fylla varje stol i klassrummen. Varje tom plats blir en belastning för skolans ekonomi vilket gör att kommuners och friskolors varumärke blir allt mer betydelsefullt. Föräldrar vill inte läsa om resursbrist i den förskola eller skola där deras barn går. Då väljer de en annan förskola eller skola.
  • Tankesmedjan Balans har granskat kommunernas ökade fokus på employer branding som handlar om att arbetsgivaren ska ta hjälp av sina anställda för att bygga sitt arbetsgivarvarumärke. Ett positivt arbetsgivarvarumärke ökar möjligheterna att rekrytera och behålla medarbetare och gör att man kan rekrytera medarbetare till en lägre lön. Medarbetare som berättar om problem de har i sitt yrkesutövande bidrar inte positivt till arbetsgivarvarumärket.
  • Kollektivavtalen mellan tjänstemannafacken och SKL slår fast att lön ska sättas individuellt. Utöver det har staten infört ett antal riktade lönesatsningar – förstelärarreformen och lärarlönelyftet – som medarbetare kan konkurrera om för att göra lönekarriär. Det finns starka ekonomiska incitament för lärare att inte bidra negativt till kommunens eller den fristående skolans varumärke och arbetsgivarvarumärke.

Man skulle kunna dra slutsatsen att felet ligger hos rektorerna men då har man inte förstått hur förskolans och skolans styrning fungerar. Rektorer har också chefer och samma strukturer bidrar till att rektorers uppdrag blir att bygga varumärke och arbetsgivarvarumärke och konkurrera om löneökningar med andra rektorer.

I grunden är det ett politiskt misslyckande. Vi har en styrning av förskolan och skolan som gör att missförhållanden inte uppmärksammas. Samma styrning gör att förskolans och skolans resurser ständigt minskar, medan kraven ökar. Lärare och rektorer förväntas effektivisera undervisningen så att kvaliteten inte påverkas av nedskärningarna. När det inte går men verksamheterna ändå måste upplevas klara kraven för att kunna konkurrera på marknaden skapas en osund tystnadskultur.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.