Lärarbrist

Tveksamt om AI kan lösa lärarbristen

Sundin och Aschan menar att det de kallar “AI-lärare” kan utgöra ett “kraftfullt verktyg” för att råda bot på problemet, och att man dessutom därigenom kan “höja utbildningskvaliteten”. Jag är skeptisk till detta, skriver ämnesläraren och fysikern Thomas Lennartsson.

Replik. Lärarbristen är, som artikelförfattarna skriver, onekligen ett stort problem. Sannolikt finns inte en lösning på problemet, utan det krävs flera parallella spår. Sundin och Aschan menar dock att det de kallar “AI-lärare” kan utgöra ett “kraftfullt verktyg” för att råda bot på problemet, och att man dessutom därigenom kan “höja utbildningskvaliteten”. Jag är själv skeptisk till detta.

Författarna bygger sitt resonemang att datorers beräkningskapacitet växer exponentiellt, och de menar att om tio år kan vi förvänta oss AI-lärare som är “1600 procent bättre” än i dag. Vad lägger man här i begreppet “bättre”? Vi kan exempelvis tänka oss en framtid där våra nya superdatorer bara används till att flytta om bokstäverna i mitt förnamn, för att skapa nya namn, en rätt så fånig syssla. Vad som avgör om digital teknik är bättre än tidigare är självfallet inte bara hur snabb en processor är, utan även vad man använder den till.

Och därför måste vi stanna upp och fråga oss vad den nya tekniken ska användas till, och hur den ska användas. Här ser jag tre huvudsakliga problem som man bör vara medveten om:

För det första är det sällan okomplicerat att introducera ny teknik i skolan, det tar tid: läraren ska lära sig de nya verktygen, integrera dem på ett smidigt sätt i sin undervisning, synka med övriga lärare, etcetera. Man får vara beredd på att en "omedelbar" implementering av AI-lärare, som artikelförfattarna kräver, gör att huvudmannen bör avsätta betydande förberedelsetid i planeringen, om detta överhuvudtaget ska ha en chans att fungera. Just förberedelsetid är något många lärare anser sig lida brist på i dag.

För det andra kommer mjukvarulicenserna att kosta. Varifrån tänker sig artikelförfattarna att pengarna till detta ska tas? Här bör man också tänka i termer av alternativkostnad, det vill säga, finns det någon annan teknik eller metod som är mer effektiv för samma summa? Om man hoppas på att tekniken i sig ska vara så kraftfull att den genom dynamiska effekter ska betala sig själv måste det handla om en teknik med oerhört hög effektivitet.

Och här kommer man till det tredje problemet: För att kunna jämföra med andra metoder vore det intressant att veta hur effektiva AI-lärarna egentligen är. Och sådant är det svårt att hitta någon forskning på; det enda man har är EdTech-företagens egna lovord. Skolverkets senaste rapport om skolans digitalisering (“Digitaliseringen i skolan – möjligheter och utmaningar”, från 2018) nämner ingenting om AI. Vad gäller användandet av digitala verktyg i skolan rent generellt, är bilden tvetydig: det kan vara bra, det kan vara dåligt, det beror lite på vilket verktyg vi talar om och vad det används till.

Rejäla fallgropar finns. Vi vet från kognitionsforskning att människans koncentrationsförmåga tydligt försämras av den digitala teknik vi har omkring oss. Ungdomar, som växt upp med den digitala tekniken, tycks ha ännu sämre koncentration än den äldre generationen. Detta innebär inte att man bör kasta ut all digital teknik ur klassrummet, men att man bör begränsa den och vara väldigt konservativ när man introducerar ännu fler digitala inslag i undervisningen.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.