Trygga barn är en garant för demokratin

Förra året beslutade riksdagen att göra FN:s barnkonvention till svensk lag. När detta införs vid årsskiftet 2020 innebär det ett förtydligande av den skyldighet som rättssystem och offentlig verksamhet har i att beakta barns rättigheter vid alla processer som rör minderåriga.

Trots att det gått nära trettio år sedan Sverige ratificerade barnkonventionen förekommer det fortfarande att barns rättigheter åsidosätts. En stark föräldrabalk, en ofta tandlös socialtjänstlag, besparingar inom offentlig sektor och ett rättssystem som saknar ingående kunskaper om barns behov, leder alltför ofta till att barn lämnas utan det stöd de har rätt till, hamnar i skottlinjen när vuxna träter eller ses som ägodelar i stället för människor.

Den förändring vi nu ser kommer tack vare det gedigna arbete min partikollega Maria Larsson lade ned under sin tid som barnminister. Målmedvetet drev hon på för att barnkonventionen, och med den alla barns rätt att behandlas med respekt och komma till tals, skulle inkorporeras i svensk lag.

För oss kristdemokrater väger signalvärdet denna reform innebär tyngre, än de juridiska krångligheter som uppstår när konventionen skall jämkas samman med rådande lagstiftning. Vikten av att barn tydliggörs som rättssubjekt kan inte nog understrykas. Och om de 94 av 196 länder som ratificerat Barnkonventionen dessutom lyckats inkorporera densamma i den nationella lagstiftningen, är det rimligtvis inte omöjligt för Sverige att göra likadant, oavsett vad kritikerna hävdar.

När jag, för lite mer än en månad sedan, tillträdde i min roll som Europaparlamentariker för Kristdemokraterna blev jag inte bara invald som ledamot i parlamentets utrikesutskott, samt utskottet för mänskliga rättigheter, utan även utnämnd till ordförande i Europaparlamentets tvärpolitiska grupp för barns rättigheter.

Gruppens uppgifter är att säkerställa att barnperspektivet integreras i EU:s lagstiftning, att utvärdera lagarna i relation till barns bästa och verka för att barns situation beaktas i EU:s aktioner både inom och utom unionen.

Jag ser det som en skyldighet att vara en röst för dem som ännu är för unga för att höja sina egna röster. Särskilt viktigt är detta när det gäller de barn som lever under svåra förhållanden. Det kan handla om en funktionshindrad, Nordmakedonsk elvaåring som varit fjättrad vid sin säng sedan födseln; en romsk fyraåring som lever i en bil i Stockholms utkanter efter att ha följt med sina tiggande föräldrar från Rumänien; eller en svensk sjuåring som inte vill gå hem när fritids stänger eftersom mamma och pappa blir våldsamma efter att de druckit.

Varje land bär ansvaret för sina unga. För att se till de har mat på bordet, tak över huvudet, att de får gå skolan och att de inte utsätts för misshandel, människohandel eller hedersförtryck. Detta ansvar gäller i lika hög utsträckning Sverige som andra länder. Samtidigt – i en värld där nästan 400 miljoner barn lever i extrem fattigdom och unga ständigt berövas grundläggande fri- och rättigheter – är EU:s roll viktig.

Jag ser därför framemot att fortsätta kampen för barns rättigheter som Maria Larsson, jag och många andra inom vårt parti fört på lokal och nationell nivå, i min nya roll. Den plattform mitt nya uppdrag innebär ger fantastiska möjligheter att forma ett samhälle som i grunden värnar de som bär framtiden på sina axlar. Att arbeta för att de som är unga i dag växer upp till trygga vuxna är det bästa, kanske enda, sättet att skydda oss mot den mörka framtid vänster- och högerextrema allt för gärna målar upp.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.