Trojkans åtstramning Greklands verkliga tragedi

Replik. Kollektivavtal och en minimilön på 750 € säger Syriza. ”Spenderpolitik” svarar Gunnar Hökmark (M) i DS 26/1. Motarbeta fattigdom och åter ge tillgång till sjukvård säger Syriza. Tragedi, ropar Hökmark. Den verkliga tragedin är att EU vägrar omarbeta den ekonomiska politik som så uppenbart misslyckats att ta länder som Grekland ur krisen utan i stället förvandlat en ekonomisk kris också till en humanitär kris.

Gunnar Hökmark är anhängare av den åtstramningsideologi som styrt EU sedan krisen utbröt. Samtidigt ignorerar han den forskning som visat att åtstramningarna förvärrat problemen för krisländer samt att länder som historiskt klarat sig bra ur kriser gjort detta med andra medel än de han själv förespråkar.

Det senaste europeiska exemplet är Island som ställde skarpa krav och fick IMF att acceptera en annan linje än den traditionella. De organiserade framgångsrikt om sin ekonomi. Om vi ser bakåt i tiden hittar vi också till exempel Tyskland som efter andra världskriget tog sig ur fattigdom och skapade en framgångsrik ekonomi genom bland annat skuldavskrivningar och stimulans av ekonomin. Just de saker som Hökmark vill undanhålla Grekland.

Nobelpristagaren i ekonomi, Paul Krugman, dömer helt ut de argument Hökmark framför. Krugman menar att EU:s åtstramningshets skadat Europas ekonomi svårt och långsiktigt. Han säger till och med att den är helt oansvarig.

Ett annat argument är människors hälsa. I ”Åtstramningar till döds” går David Stuckler och Sanjay Basus igenom hur ekonomisk politik i krisländer påverkat folkhälsan. Resultaten är tydliga. Där man genomför åtstramningar försämras folkhälsan och där man satsar på att stimulera ekonomin mår människor bättre och blir friskare.

Aids, malaria och självmord har ökat i Grekland. Den som är arbetslös i ett år förlorar sjukförsäkringen och därmed också tillgång till basal sjukvård. Dessutom är resultaten av den politik som nu förs att det går sämre ekonomiskt. Statsskulden har ökat från 125 till 175 % och hälften av de nya lånen går till att betala av gamla lån.

Problemet är att de som skapat krisen inte är de som betalar. De som lyfte höga bankbonusar kan fortsätta göra det, företag smiter undan skatter och rika flyttar sina pengar. Kvar blir de vanliga människorna. Det är de som litat på sina ledare som nu betalar priset.

Sanningen är att det handlar om ideologi. Till skillnad från Hökmark anser jag att politik och ekonomi finns till för människor, inte tvärt om. Om en politik är beredd att offra människor för att rädda banker, då är det fel på politiken.

EU framställer Irland som ett exempel på hur åtstramningspolitiken lyckats. Man pekar på att arbetslösheten sakta sjunker. Men det sker efter att mer än 400 000 människor har emigrerat. 2013 emigrerade en irländare var sjunde minut. Så om man menar att massemigration är svaret, då har åtstramningspolitiken lyckats på Irland.

Också där vänder sig folk till vänster för nya svar och en annan politik, liksom i Spanien. Lyckade siffror på trojkans papper hjälper nämligen inte människor i nöd.

Vi hör ofta att Syriza skulle styras av en okunskap om hur internationell ekonomi fungerar eller att deras politik är populistisk. Så är naturligtvis inte fallet. Den ekonomiska politiken formas i samarbete med flera framstående ekonomer, varav två nu är Greklands nya ekonomi- respektive finansminister, och ska vi lyssna till Krugman så är det en ansvarsfull politik, till skillnad från EU:s åtstramningshysteri.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.