Indignerade vita journalister nöjde sig inte med att Kaplan lämnade sitt uppdrag under presskonferensen häromdagen, utan han skulle dessutom knäböja inför deras överlägsna moraliska måttstock som avgör vilka historiska paralleller en icke-vit, muslimsk bostadsminister får göra. Den påbjuder också att han ska ställa krav på närvarolistor innan han tackar ja till inbjudningar.
Debatten kring Kaplans middag med Turkiska riksförbundet var från början riggad i syfte att diskreditera honom som politiker. Från mina år som aktiv i civilsamhället har jag själv erfarenhet av att ta emot ministrar vid sammankomster och aldrig någonsin har någon på förhand förhört sig om vilka som ska närvara. När journalister och andra politiker nu ondgör sig över Kaplans underlåtande att göra detta är det höjden av hyckleri.
Det är också värt att påminna om att vita människor med europeisk kulturbakgrund enbart utgör runt 15 procent av världens befolkning. Resten av oss har en annan historisk och kulturell erfarenhet, och ser på världen med andra ögon.
För oss är inte förintelsen under andra världskriget en isolerad händelse i historien, som inga paralleller kan dras till. Utan den kan likt andra förintelser vi upplevt under transatlantisk slavhandel och europeisk kolonialism användas för att säga oss något om vår samtid och bidra till arbetet mot att sådana historiska ohyggligheter upprepas.
Med det sagt så har inte Kaplan jämfört situationen för dagens palestinier med de europeiska judarnas under andra världskriget, vilket påstods i SVT:s Agenda söndagen den 17 april. Han drog paralleller till behandlingen av judar i Tyskland under 1930-talet, då förföljelsen av judar syftade till att exkludera dessa från samhällslivet och framtvinga en emigration.
Samma parallell har gjorts av otaliga vita icke-muslimska kritiker av den olagliga israeliska ockupationen och bosättarpolitiken, däribland judiska förintelseöverlevare.
Den här diskussionen är förstås akademisk eftersom drevet mot Kaplan inte handlar om vad han sa på en föreläsning för sju år sedan utan om att han var muslim och bostadsminister.
År 2010 tillfångatogs Kaplan av Israel i ett fartyg på internationellt vatten när han deltog i Frihetsflottiljen (Ship to Gaza). SVT tyckte ändå att det var berättigat att fråga den israeliska ambassadören hur han såg på Kaplans uttalande. Däremot såg de inget värde i att fråga hur en palestinsk representant ställde sig till detsamma.
Bristen på röster som kunde balansera diskussionen var ett genomgående fenomen, och de icke-vita svenskar som fick utrymme i media var kända motståndare till Kaplan, till exempel den tidigare socialdemokratiska politikern Nalin Pekgul.
Mehmet Kaplan var fram till sin avgång det bästa statsrådet i regeringen för mig, och en viktig anledning till att många svenskar med min bakgrund inspirerats att engagera sig politiskt och finna det värt att rösta överhuvudtaget.
Han präglas av hederlighet, ett engagemang för rättvisa som är ovanligt i dag och förmådde på ett beundransvärt sätt att ge plats också för civilsamhället i sitt fullspäckade schema.
Han drevs bort från regeringen mycket på grund av en svensk journalistkår som bestämt sig för att troende muslimer med rötter i det muslimska civilsamhället inte har en plats i svensk politik.
De hade inga betänkligheter mot att underblåsa den redan existerande antimuslimska opinionen för att nå detta mål. Journalistkåren leker med farliga krafter i sin iver att vara kungamakare och vi kan bara hoppas att de tar ett steg tillbaka och lär av historien och besinnar sig.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
