Trängda folkpartister levererar panikartad politik

I politik är fem månader en evighet. Fem månader kan vara skillnaden mellan himmel och helvete. 

För fem månader sedan stod folkpartister på torg runt om i Sverige utrustade med orangea västar, flygblad och godisskålar. Deras mål var att övertyga oss alla om hur förträffligt det gick för Sverige. Tillväxten var god, jobben skapades som aldrig förr, välfärden bättre än någonsin och löften gavs om hur hela landet skulle blomstra med partiets politik.  

Fem månader senare varnar samma folkpartister för Armageddon, systemkrasch och katastrof. Helt plötsligt är arbetslösheten för hög. Tillväxten för låg och välfärden ansträngd. Och vi kan inte längre förvänta oss att det ska gå att bo i hela landet. Skyldiga till denna ankommande katastrof är flyktingarna. Vi är helt enkelt för många.

De folkpartister som helt plötsligt upptäckt denna stora katastrof bedyrar givetvis att man är för en generös och human asylpolitik. Bara det inte blir för många. Därför har en del folkpartister ivrigt kastat sig in i en diskussion om ett ”tak” på asylmottagandet. 

Det finns en hel del kloka röster som säger att rätten att få sina asylskäl prövade är en mänsklig rättighet. Dessa röster är värda att lyssna på.  

Personligen tycker jag att det är märkligt hur ett parti på fem korta månader inte bara byter världsbild men gör det i så stor panik att man glömmer sin viktigaste uppgift; politiken. 

Folkpartiet har varit skickligt på att i detalj utforma och driva symbolpolitik på integrationsområdet. Diskussionerna har varit livliga och detaljerade om hur språktester ska utformas, vem som ska göra språktest och hur testerna ska se ut. Däremot har partiet enbart mumlat om de politiska åtgärder som skulle kunna göra verklig skillnad. 

Mönstret upprepades i den uppmärksammade debattartikel i DN som Jan Björklund nyligen undertecknade om flyktingmottagandet. I symbolpolitiken var partiet detaljerad men när det kommer till åtgärder som är avgörande för att få människor i jobb så hördes enbart ett svagt mummel. Det mest konkreta partiet mäktade med var ”arbetsrätten måste moderniseras” – jaha hur då? 

Jag har tidigare här på Dagens Samhälle försökt påpeka att många av de problem som kommunerna står inför i dag har mindre att göra med asylmottagandet och mer med att vi under decennier ignorerat de stora strukturella problem som byggts upp runt om i landet. 

Vi har byggt upp ett system som inte klarar av förändringar. På DN Debatt onsdag (4/2) skriver ett gäng folkpartister att vi måste säga nej till människor som flyr helvetet i Syrien eftersom det i genomsnitt tar 3 till 5 år att starta en ny skola eller vårdcentral. Men inte en enda tanke ägnas åt varför det tar hela 5 år att starta en ny skola. 

Under decennier har staten utgjort motorn i den centraliseringsvåg som lett till att stora delar av landet glömts bort. Få politiker har reflekterat över vad som händer när staten genom sina myndigheter satsar 2,5 gånger mer på lokalkostnader i Solna, Sundbyberg och Stockholm än regional utveckling.

Vi har ignorerat den investeringsskuld som byggts upp i infrastrukturen i stora delar av landet. En skuld som drabbar svensk industri, kostar jobb och utgör en effektiv stoppkloss för att bygga fler attraktiva regioner. I stället har diskussionen handlat om gigantiska investeringar på snabbtåg i tätbefolkade områden. Få politiker har ägnat sig åt att fundera ut lösningar på en arbetsmarknad som havererat i stora delar av landet. 

Vi har kommit till ett läge där vi faktiskt behöver hela landet. Där vi hade varit förtjänta av att ha skapat fler attraktiva regioner i hela landet. Vi är i ett läge där statens standardsvar på alla problem (ökad centralisering) inte längre fungerar. 

Då står folkpartisterna handlingsförlamade och kan inte göra mer än att ägna sig åt symbolpolitik. I den rapport om landsbygdspolitik som Folkpartiet släppte inför valet 2014 lyckades man inte få ut något mer konkret än att krav på värnandet av allemansrätten, nationella kollektivtrafikkort och förbättrad kompetens hos upphandlare. 

En diskussion om volymer i asylmottagandet behöver inte vara fel i sig. Men det blir fel när ett parti saknar svar på de stora frågorna och trängd av opinionen bara kan leverera symbolpolitik. 

Det finns gott om många angelägna och viktigare frågor att diskutera. Frågor som inte bara handlar om hur vi ska klara av ett humant och generöst flyktingmottagande men för att hela landet ska leva. 

Min förhoppning är att Folkpartiet snarast får en partiledare och partiledning som är ivrig på att anta den utmaningen. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.