Världens första feministiska regering har lagt fram ett lagförslag om kvotering till bolagens styrelser. Men Stefan Löfven och hans ministrar har inte svarat på ett antal viktiga frågor om kvoteringslagen. Vi lanserar därför en rapport där vi sammanställt våra funderingar, och det vi undrar är i korthet:
1. Regeringen vill kopiera den kvoteringslag som finns i Norge. Men efter tio år där har lagen inte lett till mer jämställda löner, till fler kvinnor på chefsnivå eller till att unga kvinnors karriärval påverkas. Varför skulle en reform som inte påverkat jämställdheten i Norge fungera i Sverige?
2. Medan regeringen med en hand driver på en kvoteringsreform, driver man med den andra handen en mycket hård attack mot företagande i vård, skola och omsorg – de branscher där flest kvinnor finns bland chefer och i ledning. Hur är det en feministisk politik?
3. Socialdemokraternas partistyrelse menar att kvotering är en strålande idé för näringslivet, men inte för det egna partiet. S vill inte heller tvinga fackföreningarna att kvotera, utan är tvärtom tydlig med att en skev könssammansättning i bolagens styrelser är okej, så länge det rör sig om styrelseledamöter som fackföreningarna har tillsatt. Hur går den logiken ihop?
4. Om Socialdemokraterna själva börjar kvotera efter kön kommer partiet snart tvingas kvotera efter etnicitet och ålder också, vilket skapar en absurd situation, har partiledningen förklarat. Gäller inte samma logik för näringslivet? Som Miljöpartiet förklarar är afrosvenskar i långt större behov av kvotering än kvinnor.
5. Om kvotering är en rättvisefråga, varför exkluderas kommunala bolag i lagförslaget? Och varför görs det med motiveringen att ”de förvaltar viktiga angelägenheter för kommunens invånare och utfallet av verksamheten kan ha stor ekonomisk betydelse för kommunen”. Gör inte privata bolag det?
6. Hur ska branscher som bygg, där nio av tio anställda är män, klarar av kvoteringen? Var ska kvinnorna komma ifrån?
7. Hur ska kvotering fungera i Norrland, där kvinnor i stor utsträckning arbetar inom offentliga monopol medan män arbetar inom industrin? Enligt SCB:s enkätundersökning är bara var fjärde anställd i privat sektor i Norrland kvinna.
8. Om fyra kvinnor startar ett företag tillsammans vill de naturligtvis alla sitta med i styrelsen. Men enligt regeringens förslag skulle två av dem tvingas bort till förmån för två män som måste tas in externt. Tror regeringen verkligen att företag berikas av att de mest kvalificerade personerna tvingas bort om de har ”fel” kön?
9. Innan systemet avskaffades under Alliansregeringen kvoterade högskolorna på basis av kön. Eftersom kvinnor klarar sig bättre i skolan var 95 procent av de som kvoterades bort kvinnor. Är det något regeringen vill återinföra för att uppnå jämn könsfördelning i arbetslivet?
10. Den identitetspolitiska rörelsens budskap är tydligt: det finns fler än två kön och det är individen själv som bestämmer sin könstillhörighet. Regeringens identitetspolitiska kvoteringsförslag är lika tydligt: det finns bara två kön och det är staten som bestämmer könstillhörighet. Hur går det ihop?
Vi förutsätter att världens första feministiska regering bottnar i sin jämställdhetspolitisk och har välgenomtänkta svar på våra funderingar. Eftersom ett förverkligande av förslaget skulle innebära ett allvarligt ingrepp i äganderätten, måste ministrarna ha ordentligt på fötterna för att vilja gå ut och förespråka detta kvoteringsförslag. Vi väntar därför med spänning på svar på våra frågor.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
