Debatt
Socialförsäkringar
6 mars 2018 kl 19:39

Denna artikel publicerades för 2 år sedan

Timbro: hur länge vill vi betala höga skatter?

Tryggheten i socialförsäkringssystemen har steg för steg gröpts ut och vi har gått från ett system som kompenserat den enskildes inkomstbortfall till ett system som för många endast garanterar en viss grundtrygghet. Vad kommer det att innebära för vår vilja att betala höga skatter, frågar Philip Lerulf och uppmanar allianspartierna att ge väljarna ett svar.

Det här är en opinionstext

Sverige är inte ensamt om att ha skatte- och avgiftsfinansierade socialförsäkringar. Men vår modell har karakteristiska drag, i första hand att ersättningen som täcker upp vid sjukdom, arbetslöshet eller under småbarnsåren ska spegla den förlorade inkomsten. Den så kallade inkomstbortfallsprincipen är sedan sjukförsäkringsreformen 1955 en grundsten i välfärdsbygget. Principen är också en viktig förklaring till att vi accepterar mycket hög beskattning. Trygghetssystemen har trots allt inte i första hand handlat om solidaritet. Den huvudsakliga omfördelningen har historiskt istället skett mellan olika perioder i en människas liv. I utbyte mot höga skatter och avgifter utlovas ett generöst ekonomiskt stöd från det offentliga. Så lyder överenskommelsen, som i praktiken innebär sämre förutsättningar för enskilt sparande.

För att avtalet ska hålla över tid krävs ett stort mått av tilltro till rättvisan i systemen. Sjukförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen och föräldraförsäkringen har alltid innehållit taknivåer, men gruppen som betalat mer till systemen än vad de fått i förmåner har varit begränsad. I normala inkomstlägen har man kunnat räkna med en hög försäkringsmässighet. Det har påverkat människors vilja, men också faktiskt förutsättningar, att spara på egen hand. Breda grupper saknar idag egna besparingar och många lever från lön till lön.

På senare år har sambandet mellan inkomster och förmånsnivåer i trygghetssystemen dock försvagats. Förutom förändringar i försäkringsvillkoren har taknivåerna släpat efter. Trots att reallönerna i Sverige ökat med i snitt 2,4 procent per år sedan 1995 har taknivåerna i stort sett legat stilla. Taket i sjukförsäkringen motsvarar idag en månadslön på drygt 28000 kronor, i arbetslöshetsförsäkringen är gränsen 25000 kronor och för föräldraförsäkringen ligger taket på drygt 37000 kronor. Som exempel har ungefär 50 procent av löntagarna idag en inkomst som ligger över inkomsttaket i sjukförsäkringen, enligt en rapport från Inspektionen för socialförsäkringen 2015. Det ska jämföras med 1992 då bara 14 procent av männen och 2 procent av kvinnorna hade en inkomst över taket.

Inför höstens riksdagsval kräver många samhällsproblem politiska svar – men frågan är om inte trygghetssystemens bristande försäkringsmässighet är den mest grundläggande utmaningen. Svenskarnas vilja att betala skatt hänger samman med omfattningen på den ekonomiska tryggheten. Få skattebetalare är beredda att acceptera långtgående förändringar av överenskommelsen mellan stat och medborgare utan förändringar av de skatter och avgifter som finansierar systemen. Likväl är Sverige nu i snabb takt på väg att få ett socialförsäkringssystem som enbart garanterar en grundtrygghet men till kostnaden av ett inkomstbortfallsbaserat system.

Senast riksdagspartierna förde en principiell politisk diskussion om trygghetssystemen var inom ramen för den parlamentariska socialförsäkringsutrednigen. I slutrapporten 2015 underströk man betydelsen av att värna tilliten till systemen. De borgerliga partierna gör sig nu redo att utmana vänsterpartierna om regeringsmakten. Vad vill M, C, L och KD göra för att värna medborgarnas tillit till systemen – så att alla vi som jobbar, betalar våra skatter och sällan ligger systemen till last ska uppleva ordningen som rättvis? Hur vill de borgerliga partierna hantera den bristande försäkringsmässigheten i trygghetssystemen? Ska taknivåerna kraftigt höjas för att bättre korrelera med reallönerna eller handlar svaret snarare om att skapa ökat utrymme för ett större enskilt sparande? Jag, och många med mig, vill veta.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.