Debatt
Gränskontroller
16 november 2015 kl 06:15

Denna artikel publicerades för 4 år sedan

Tilliten tryter i landet Lagom

Landet lagom. Så kallades Sverige. Inte för att vi var särskilt lagom. Hög skatt, generös välfärd. Hyggligt jämställt och små klyftor. God tillväxt och två bilmärken, ett jaktflygplan, en mobiljätte och många världsunika uppfinningar. Men viktigast, vi hade tillit till varandra.

Det här är en opinionstext

Vi hade tillit och vi ville vara solidariska. Socialdemokratin var djärv, men inte djärvare än att väldigt många sympatiserade med de flesta förslagen. Även socialdemokratin är lite lagom i sitt sätt att föra landet framåt.

Kanske var det därför jag fann mig själv vara socialdemokrat. Inte bara för att jag gillar idén om att människor hjälps åt för att frigöra varandra därför att de känner tillit till varandra. Utan också för att ansvar, eftertanke och måttfullhet är goda dygder när politik förs.

Migrationsfrågan är het, av många uppenbara skäl. Människor flyr när Syrien brinner. Vad man flyr ifrån fick vi se ett gastkramande prov på i Paris i helgen. Unga från bland annat Afghanistan och Eritrea söker sig en ny framtid i länder med möjligheter. Tyskland har en historisk skuld. Sverige har valt en egen väg. Många andra länder i Europa har genom signalpolitik, vägval i sina system och taggtråd gjort sig mindre attraktiva. 

Efter år av en relativt sett liberal flyktingpolitik införd av Alliansen och MP i kombination med EU:s misslyckande står regeringen inför en situation som är unik. I stället för att 500 miljoner i EU hjälps åt att möta 1,5 miljoner människor så ska Sverige och Tyskland klara det? 

Sverige är med sin välfärd relativt hyggligt på integration. Men vi har tappat tempo. Klyftor, bostadssegregation och arbetslöshet är oftare kopplat till etnicitet. Vi möts inte så ofta på jobbet, föreningen eller i stadsdelen. Hur kan vi integreras med varandra om vi aldrig träffas? 

Tilliten minskar. Viljan att vara solidarisk minskar. Vi känner ju inte varandra. Ett samhälle där tilliten tryter av ovan nämnda orsaker är det största hotet mot det samhälle som socialdemokratin eftersträvar. Där människor heller inte är oroliga över framtiden.

I dag handlar svensk migrationsdebatt om ytterligheter. Landet lagom har blivit polariserat. 

Den ene menar att det inte finns några gränser för vad Sverige kan ta emot. Hjärtats röst ska styra. Men upplevelsen av ett Sverige med sociala klyftor, bostadsbrist, arbetslöshet och bristande tillit får många att lyssna till annat. 

Den andre menar att Sverige inte ska låta i princip någon invandra. Men en snabb blick på vilka det är som uppbär många av de yrken som gör att vårt samhälle fungerar, minsta kunskap i om hur allt färre som jobbar ska försörja allt fler äldre och det faktum att människor far illa i vår värld och måste fly gör att inte heller detta är en realistisk hållning. 

I kontrast till det jag just nu beskrivit och att Sverige, enligt regeringen, inte klarar av detta på egen hand, är beskedet om gränskontroller – och en del andra besked som kommit på sistone – inte kontroversiella. 

Ta nu tillfället och forma ett alternativ till dagens politik, ihop med icke ytterlighetspartier. Gör ytterligheterna irrelevanta! 

Frågan skär mellan och genom partierna, även genom S – och den skär genom regeringen. Den skär även rakt igenom Alliansen – om den finns kvar? Och den skär framför allt genom svenska folket. 

Jag tror därför att det är nödvändigt att Socialdemokratin – utöver att hantera den uppkomna situationen, och det gör Löfven mycket bra – också orkar definiera en ny migrations- och integrationspolitik. Gärna ihop med EU. Lappa och laga inte mer. Forma en politik som kan ge tilliten åter i denna och därmed många andra frågor. En migrationspolitik med både hjärta och hjärna. En som är lagom. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.