Omsorg

Tillämpningen av LSS har havererat

Jag har länge haft synpunkter och förslag på vad vi - du och jag - kan och bör göra för att stå upp för och värna om den för flertalet vuxna, barn- och ungdomar med funktionsnedsättningar och deras anhörigas och vänners avgörande rättighet; att leva sitt liv så likt andras som möjligt. Och nu tar jag ytterligare ett steg i den kampen.

Gång efter annan har jag i olika forum skrivit om vad som kan och bör göras för att komma till rätta med en havererad tillämpning, felsyn och övervältringar. Dessvärre har mina idoga och målmedvetna ansträngningar inte gett några konkreta resultat vilket fått känslan av vanmakt att växa inom mig. Istället har politikernas, myndighetstjänstemännens och domstolarnas styvmoderliga behandling av den så väl motiverade och väl grundade handikappreformen samt dess slutprodukt LSS, fortsatt i oförminskad styrka vilket för mitt vidkommande resulterat i en frustration som allt eftersom politikernas, myndighetstjänstemännens och domstolarnas dumheter nått sin gräns för vad som kan tolereras. Kulmen nåddes efter offentliggörandet av att flertalet kommunchefer runt om i landet tagit in kostsamma konsulter i syfte att ge de kommunala LSS-handläggarna nödvändiga verktyg för att leverera tveksamma avslagsbeslut på märkliga grunder för att spara pengar. Efter att ha kommit till insikt med detta har jag förstått att mitt engagemang måste kläs i handling. 

När LSS trädde ikraft den 1 januari 1994 var dess övergripande syfte att åstadkomma så jämlika villkor som möjligt mellan människor med omfattande funktionsnedsättningar och andra människor. Människor som omfattades av LSS skulle ges självbestämmande, inflytande, tillgänglighet, delaktighet, kontinuitet och respekt för personlig integritet och individualitet (helhetssyn), allt för att möjliggöra för den enskilde funktionsnedsatte att leva som andra i motsvarande ålder. 

Reformen måste givetvis ses i sin historiska kontext och markerade i det avseendet ett slut på den i många avseenden ovärdiga syn som präglat samhällets dito på människor med funktionsnedsättning. Reformen gjorde att funktionsnedsatta för första gången gavs konkreta möjligheter till genomgripande och livsomvälvande förändringar och ett värdigt liv på samma villkor som andra medborgare. En förutsättning för detta var givetvis att myndigheter och domstolar tillämpade lagen på det sätt som det var tänkt och det gjorde de, i vart fall till en början. Men allt eftersom åren gått har myndigheterna och domstolarnas bedömningar hårdnat av huruvida ett behov av insats enligt LSS föreligger och vilka förutsättningar som ska vara uppfyllda för att sådana insatser ska kunna beviljas. I synnerhet vad avser rätten till personlig assistans och assistansersättning.

År av gradvisa inskränkningar, lättvindiga och godtyckliga bedömningar från myndighetstjänstemän och domstolar avseende vad som grundar rätt till assistans har fört in den enskilde i det djupaste av den mörkaste av sagovärldar. I denna värld är de hjälpbehov som enligt förarbeten och lagtext grundar rätt till assistans inte längre sådana enbart för att myndighetstjänstemän och domstolar tror och eller tycker att lagstiftaren redan vid lagarnas tillkomst rimligen var av uppfattningen att bedömningen av ett hjälpbehov skulle göras mot bakgrund av en mängd subjektiva rekvisit vilka andra än den enskilde skulle ha rätt att tycka till om. Konsekvens? Förutom att ett stort antal människor som varit beviljade assistans i flera år i samband med omprövningar eller nyansökningar förlorat rätten till sina insatser, trots att deras hjälpbehov inte minskat eller funktionsnedsättningar förändrats, finns det många, många människor i vårt samhälle i dag som enligt lag har rätt till personlig assistans men som nekas detta eftersom myndighetstjänstemän och domstolar satt sig över lagen. Hur hamnade vi här?

Jag får bli svaret skyldigt men det ligger ju inte allt för långt bort att tro att detta förutom bristande kunskaper om olika funktionsnedsättningar och de hinder dessa innebär för den enskilde i vardagen även har att göra med ekonomiska aspekter. I synnerhet eftersom lagstiftarens initiala bedömning av hur många som skulle omfattas av insatserna enligt LSS vida överstigit densamma. Men pengar kan inte, ska inte och får inte styra huruvida en person som enligt lag är berättigad en insats också ska erhålla densamma. Med hänsyn till det ovan redovisade och med utgångspunkt i att samhällets utvecklingsnivå bedöms utifrån hur de svagaste grupperna behandlas så kan jag inte komma till en annan slutsats än att vi är riktigt illa ute.

Men vad kan då jag göra för att förändra nu rådande förhållanden? Ett snabbt och instinktivt svar på nyss ställd fråga blir nog - ingenting! Det är självklart så att jag varken ensamt eller tillsammans med andra förnuftiga människor som trott på och alltjämt tror på reformen och dess uppenbara, klara och konkreta innehåll svårligen kan förändra myndigheternas och domstolarnas agerande. Att förmå myndigheter och domstolar att börja respektera de funktionsnedsattas rätt till ett privatliv samt rätt att leva sitt liv som andra kommer att ta minst lika lång tid som det tagit myndigheterna och domstolarna att inskränka och omintetgöra reformen och dess slutprodukter. Med det sagt har jag givetvis inte gett upp min kamp eller förhoppning om att de funktionsnedsattas rättigheter beaktas i enlighet med den nu snart 20-åriga reformen, tvärtom. Men i avvaktan på att detta arbete uppnår önskat resultat har jag sökt efter och hittat en alternativ metod till att ge funktionsnedsatta en möjlighet att få sin rätt. Vad är då detta för metod?

Jo, genom mitt arbete som vd på Lystra personlig assistans har jag fått en enhällig styrelses godkännande på att vi, Lystra personlig assistans, för att visa att vi finns till för den funktionsnedsatte och att vi står på deras sida, oaktat huruvida denne är kund i bolaget eller inte, erbjuder juridisk hjälp i ärenden avseende personlig assistans och eller assistansersättning från jurister med hög kompetens och mångårig erfarenhet av att driva processer inom aktuellt rättsområde. Genom ett sådant erbjudande ger vi den funktionsnedsatte möjligheten att hävda sin rätt med stöd av erfarna och kompetenta jurister vilket, även om det inte förändrar myndigheternas och domstolarnas agerande, i vart fall bidrar till att enskilda personer ges relevanta möjligheter att komma till tals och få en rättssäker prövning.

Nu får det vara nog! Det måste bli som det var tänkt från början och för det har vi alla ett ansvar. Vi vill ta vårt ansvar. Vill du?

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.