Tiggeriförbud eller inte är en fråga för kommunerna

Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) har i en vägledande dom i dag (2018-12-17) bifallit Vellinge kommuns önskan om att införa ett lokalt förbud mot tiggeri.

Reglering av tiggeri i olika former på offentlig plats har mig veterligen alltid funnits i de flesta kommuner. Det absoluta flertalet av landets kommuner har också en tillståndsplikt för penninginsamling inskriven i sina lokala ordningsföreskrifter, då detta finns i det förslag till ”normalstadga” som kommunförbundet SKL har arbetat fram, och som de flesta kommuner använder.

Rättsläget har dock varit oklart sedan länsstyrelsen i Västmanland i ett olyckligt formulerat beslut upphävde en ändring av ordningsföreskrifterna för Sala kommun år 2011. Kommunen ville införa ett mycket långtgående förbud för såväl tiggeri som gatumusik. Detta beslut var sakligt korrekt, men länsstyrelsen formulerade sig på ett sådant sätt att det med fog kunde uppfattas som att ingen kommun överhuvudtaget hade rätt att reglera penninginsamling och tiggeri på offentlig plats. 

År 2014 friade Södertälje tingsrätt tre personer från brott mot ordningslagen med hänvisning till länsstyrelsens beslut. Domen överklagades inte. Även JO yttrade sig i det fallet med kritik mot polisen för att de hade frihetsberövat personerna ifråga. 

Detta i sin tur ledde till att polisen uppfattade rättsläget på ett sådant sätt att den helt slutade att ingripa mot tiggeri med stöd av de lokala ordningsföreskrifterna, vilket i sin tur ledde till att rättsläget inte kunde klarläggas av högre rätt, då inga åtal längre väcktes.

Sedan dess har flera kommuner i landet fört en kamp för att skärpa upp sina lokala ordningsföreskrifter för att stävja tiggeri på offentlig plats, varav Vellinge kommun varit en. Där har det beslutats om att förbjuda ”passiv penninginsamling (tiggeri) vid särskilt angivna områden”.

Helt i linje med den praxis som följts av länsstyrelserna sedan fallet i Sala, upphävde länsstyrelsen i Skåne beslutet, vilket sedan även förvaltningsrätt och kammarrätt instämde i. Bland annat ansåg länsstyrelsen att kommunen inte hade visat att det hade förelegat några störningar som kunde motivera ett sådant förbud.

Högsta förvaltningsdomstolen går dock helt på Vellinge kommuns linje. I domslutet resonerar HFD kring den i dag gällande ordningslagen och dess förarbeten. Domstolen finner att länsstyrelsernas tolkning inte kan sägas ha varit i linje med vad lagstiftaren har avsett och uttryckt.

För det första, så slår HFD fast att tiggeri på offentlig plats är en helt legitim fråga för kommunerna att reglera, på samma sätt som alkoholförtäring, uppsättning av markiser, julbanderoller, högtalarutsändningar och alla andra frågor som ordningsföreskrifterna kan reglera. Kommunerna är fria att göra detta genom såväl förbud som tillståndsplikt.

Vidare slår HFD fast att det är upp till kommunen att avgöra om den anser tiggeri – på samma sätt som fyrverkerier eller alkoholförtäring – är något som typiskt sett innebär en störning eller inte. Det behöver således inte visas att det har förekommit störande moment för att ett förbud ska godkännas.

Slutligen menar HFD att det inte finns något behov av att hålla fast vid den märkliga terminologin från Sala-fallet, med en uppdelning i ”passiv” respektive ”aktiv” penninginsamling. Det viktiga menar HFD, är att det tydligt framgår vad det är som regleras – rent tiggeri eller insamling av pengar till exempelvis välgörenhetsorganisationer. Ordet ”tiggeri” är då såpass tydligt avskilt från penningsamling i bössor att det kan användas i ett förbud.

De slutsatser som kommunerna kan dra av detta rättsfall är att rätten att reglera tiggeri inom kommunens offentliga platser nu har återgått till kommunerna, efter att under en tid ha blockerats av landets länsstyrelser. Det är inte länsstyrelsen eller polisen som ska avgöra om tiggeri ska tillåtas eller förbjudas. 

Landets kommunfullmäktigeförsamlingar bör härmed ha full laglig rätt att införa och utforma ett förbud mot tiggeri inom offentlig plats. Avgörandet ligger således hos kommunens medborgare att avgöra frågan genom valet till kommunfullmäktige. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.