Debatt
Medier
6 september 2018 kl 10:35

Denna artikel publicerades för ett år sedan

”Tack för att ni granskar oss SD-politiker!”

Det är jättebra att Expressen drar ut olämpliga personer i ljuset och det hjälper SD att bli ett bättre parti. Men kan vi aldrig lita på att någon kan ha mognat, ens när brotten mot värdegrunden ligger långt tillbaka i tiden, frågar sig Jonas Andersson, riksdagskandidat för Sverigedemokraterna. 

Det här är en opinionstext

En sak få tänker på när det gäller mediernas idoga granskning av Sverigedemokraternas politiker är att den är välkommen – kanske mer välkommen än i de flesta andra partier. För ett parti med mycket i bagaget är det viktigt att sträva efter förbättring och förändring. Det kan vara svårt, och man måste vara beredd att bränna broar på vägen.

Mediernas granskning har tveklöst hjälpt till att skynda på en process som troligen hade tagit längre tid om partiet haft att genomföra den på egen hand. I det avseendet bidrar mediegranskningen till partiets normalisering – i ordets allra bästa bemärkelse.

Det senaste exemplet gäller Expressens granskning av partister ute i landet. Som nybliven partiföreträdare vill jag vill tacka för den. Det är jättebra att Expressen drar ut personer i ljuset, så att vi får bort dem ur partiet innan valet. Förvisso har det denna gång gällt huvudsakligen kommunpolitiker utanför valbar plats, men det är egentligen inte relevant.

Jag blir själv heligt förbannad på människor som vill representera Sverigedemokraterna - och då menar jag representera den politik som vi är överens om i policydokument och principprogram - men som i både ord och handling gör precis tvärtom. Sen ska jag tvingas stå och ta smällen för dem, buntas ihop med dem.

Självklart måste vi som parti fortsätta bli ännu bättre på att stämma i bäcken. Tyvärr är det i princip omöjligt att läsa folks tankar eller veta vad de skrivit på kammaren för ett, tre eller åtta år sedan. Ett politiskt parti har inte möjlighet att gräva på det sätt Expressen och Expo gör. Vi måste kunna lita på att folk som kliver in och engagerar sig på kommunal nivå gör det med god vilja och rätt intentioner.

När ett parti växer nästan exponentiellt och samtidigt medför ett stigma, så drar det inte alltid till sig de lämpligaste kandidaterna. Enda sättet att lösa detta demokratiska dilemma, är att minska stigmat.

Utan att på något sätt ursäkta eller försvara korkade uttalanden eller vedervärdiga ”skämt”, så vill jag lyfta en principiellt intressant frågeställning som av förklarliga skäl är relevanta i ett parti som SD. Vilken ”preskriptionstid” ska vi ha för olika typer av ”förbjudna” politiska åsikter eller uttalanden? 

Hur ska vi resonera kring personer som för 15-20 år sedan befann sig i en extremistisk miljö, men som sedan dess tagit steget därifrån? Vissa kanske bryter med buller och bång, tar avstånd och kastar sig in i något nytt projekt på motsatt kant. Det typen av aktion är tydlig och brukar ofta generera hyllningar.

För andra är kanske avståndstagandet mer av en process där man sakta men säkert växer ifrån det extrema. Man upptäcker andra värderingar, mognar och distanserar sig från utgångspunkten. Vem vet, kanske är avståndet rentav stabilare och bättre grundat, om det skett över tid?

Oavsett hur det gått till – hur länge ska ideologiska skelett i garderoben anses vara så graverande att de omöjliggör politiskt engagemang? Tio år, eller tjugo? I grund och botten handlar den frågan om vilken syn vi har på människors förmåga att mogna och utvecklas. Kan vi lita på den förmågan – eller finns det ingen förlåtelse för värdegrundsbrottslingar?

Kanske kan vi inrätta en statligt sanktionerad bikt, där blivande politiker får bekänna sina synder och får värdegrundens förlåtelse innan de kliver in i ett parti? En myndighet som licensierar politiker och sätter en godkänt-stämpel på dem från ett visst datum, och där man får anses vara ett blankt papper. Kanske skulle det få fler att våga engagera sig.

Ja, jag raljerar lite, men det har ett skäl. Att avslöjandena sker, att frågor uppstår och ställs är rätt och riktigt. Men om svaren finns och befinns rimliga, måste man då vara utvisad från att bidra till det demokratiska arbetet för all framtid?

Politiken skriker efter människor som vill engagera sig. Ofta ett ganska otacksamt arbete, tidskrävande och ideellt eller mot liten ersättning. Risken med offentliga uthängningar i rikstäckande media är att vettiga människor som inte har ett helt fläckfritt förflutet inte vågar engagera sig ens i frågor som rör barnens skolgång eller hur kommunens sophämtning ska fungera. Är det verkligen en bra ordning?

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.