Söndag den 11 november är det fars dag. Det är den dag då många barn säkert vill rita en teckning till sin pappa eller ge honom en present. Det finns cirka 100 000 barn som har obefintligt eller mycket begränsat umgänge med sin pappa, en pappa som de saknar och älskar. Dessa barn ges inte möjligheten att fira sin pappa på fars dag. Det som är så svårt att förstå är att samhällets myndigheter och politiker aktivt, och utan större tveksamheter, bidrar till detta.
Samhället strävar efter att bli jämställt, men när det gäller barnuppfostran efter att föräldrarna har separerat är det fortfarande bara tomma ord. Myndigheterna säger sig arbeta för och tänka på barns bästa. De glömmer dock att barns bästa, både på kort och lång sikt, är att ha ett omfattande och frekvent umgänge med båda sina föräldrar och hela sitt egna nätverk. Det visar till exempel Elvisstudien vid Stockholms Universitet och Karolinska Institutet.
När föräldrarna tvistar om barnet väljer myndigheterna och domstolar ofta en enkel och kortsiktig lösning. De rekommenderar och beslutar om ensam vårdnad till den ena föräldern, oftast till mamman. Pappan plockas i många fall bort ur barnets liv. Myndigheterna ger inte föräldrarna den hjälp och det stöd som behövs för att reda ut föräldrarnas problem och skapa en långsiktigt bra uppväxt för barnet.
Är det inte så att pappor som inte får träffa sina barn, på något sätt, förtjänar det? De har antagligen gjort något dumt mot mamman eller barnet. Alltså är det rätt åt dem att de inte får träffa sina barn. En del av papporna förstår nog inte heller hur barn ska uppfostras.
Resonemanget ovan är varken verklighetsförankrat eller korrekt. Det finns både olämpliga mammor och pappor. Men den stora massan föräldrar gör ett bra jobb. Mammor och pappor är olika på flera sätt. Vi gör och säger saker olika. Den som förstår vad som skapar livskraftiga individer, inser också att det är en ovärderlig tillgång för barnet att ha en relation med bägge föräldrar.
Det är dags att myndigheters förlegade syn, som idag styr hantering av processer i samband med separationer, kastas i papperskorgen för gott. En syn som säger att mammor är bättre och viktigare för barnet än pappor. Vi måste göra allt som går för att ge barnet en uppväxt med två närvarande föräldrar, vilket de har behov av och rätt till.
Det är inte förälderns rätt till barnet utan barnets behov av båda sina föräldrar, som ska vara avgörande. De mammor och pappor som, utan grund, aktivt försöker att driva bort den andra föräldern ur barnets liv behöver ta sitt förnuft till fånga. Deras agerande skadar barnet mycket mer än vad den andra föräldern gör. Det är skador som är svåra att reparera senare i livet.
Barn älskar sina föräldrar och vi måste leva upp till det ansvar vi har tagit på oss genom att bli föräldrar.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
