I helgen meddelade judiska föreningen i Umeå att de lägger ner verksamheten. Hot och trakasserier gör att de inte längre känner att de vill driva föreningen vidare. Att detta sker är en förlust för oss alla – en förlust för det demokratiska samhället. Att samhället inte förmår garantera säkerheten för en liten minoritet är på många sätt ett fattigdomsbevis. Polisanmälningar läggs ner, och stödet från kommunen synes lysa med sin frånvaro.
Nationalsocialistiska Nordiska Motståndsrörelsen, NMR, driver sedan länge verksamhet i Umeå – flygbladskampanjer, och klistermärkeskampanjer bland annat riktade mot judiska föreningen. De har nyligen dragit igång en landsomfattande antisemitisk kampanj.
Med sin blotta närvaro i gatubilden framkallar NMR säkert både oro och rädsla. Exakt vilka det är som ligger bakom alla hot och trakasserier går inte att säga – det finns inga misstänka och när det gäller antisemitism brukar det vara en blandad kompott. Antisemitismen skär genom ideologier och religioner – den existerar som ett bakgrundsbrus som är mycket enkelt att aktivera. Det gör den speciell, eftersom hotet kan komma från så många olika håll.
Det brukar alltid sägas med emfas när andra former av rasism debatteras, att ”hade det gällt judarna hade alla reagerat – då hade polisen agerat, liksom politiker och debattörer”.
Sanningen är, att när det gäller judarna så är det ofta precis tvärtom – tystnaden lägrar sig och ursäktandet, bortförklaringarna och förringandet tar vid.
Lite klistermärken och hot, tänker mången, är det något att bry sig om? Är de inte ”lite överkänsliga” – och varje händelse utreds för sig av polisen och blir till något mindre viktigt. Lite klotter här, lite klistermärken där, några hotfulla mail.
Men för de människor som stundtals dagligen möts av detta blir situationen en annan, någonting de måste räkna med att de kan drabbas av och som de sällan vet vartifrån det kan komma just den här gången. Är det i form av ännu en klistermärkeskampanj från NMR, är det klotter, anonyma hatmail, eller någonting annat – det kan de aldrig veta.
Att leva på det sättet gör saker med människor. Och till detta kommer tystnaden och likgiltigheten, och efter ett tag kan de åter läsa i tidningen att ”om det hade gällt judarna så…”
Det är det som inom kriminologin brukar kallas för upprepad utsatthet, och det är hög tid att detta vägs in av polis och andra myndigheter.
Det är hög tid att börja fundera över vad som händer med människor som i sin vardag ständigt riskerar att möta detta. Det är inte en enstaka händelse, det är ett mönster och det måste ses som ett sådant.
Det talas också mycket från politiskt håll i dessa dagar, om att det är viktigt att ta människors oro på allvar. Då är det kanske också viktigt att ta en liten minoritets oro på allvar. Allt som oftast hamnar ansvaret och kostnaderna för skydd och bevakning hos den judiska gruppen själv – men är det nödvändigtvis så det ska vara?
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
