Debatt
Upphandlingsarbete
17 december 2019 kl 19:00

Systemfel bakom alla dessa odugliga upphandlingar

Vi måste börja utkräva ansvar för de misslyckade offentliga upphandlingarna. Och det är myndigheternas chefer – inte upphandlingsenheterna eller de enskilda bolagen – som ska ställas till svar, skriver två vd:ar för tolkverksamheter.

Det här är en opinionstext

Hundratals miljarder kronor landar varje år på det offentligas nota på grund av slarv och felaktigheter i upphandlingsförfarandet. Vem står rakryggad, tar ansvar och förklarar hur detta enorma slöseri ska upphöra?

Ofta bedrar snålheten visheten. Som i den nyligen uppdagade skandalen med SCB och den felaktiga arbetslöshetsstatistiken. Myndigheten ämnade överlämna delar av datainsamlingen på en privat aktör och affären skulle, i vanlig ordning, avgöras genom offentlig upphandling.

Det dyraste anbudet kom från undersökningsföretaget Markör, 1,9 miljoner kronor för 13 500 intervjuer. Snittpriset för anbuden var 217 respektive 210 kronor per genomförd intervju, justerat för svarsfrekvensen.

It-jätten Evry inkom med det vinnande budet. Företaget erbjöd sig att göra samma sak som konkurrenterna, men 30 procent billigare än det näst lägsta budet. Sedan gick det som det gick, med ett otjänligt datamaterial och 23 miljoner av skattebetalarnas kronor upp i rök.  

När Apotekstjänst i höstas fallerade talades om en merkostnad på två till fyra miljoner kronor. Men räknar vi in samtliga kostnader för avbrutna leveranser, ny upphandling och inställda operationer hamnar vi på närmare 13 miljoner kronor. Och då räknar vi ändå mycket lågt. 

Bara i vår lilla bransch, förmedling av tolktjänster, där vi som undertecknar artikeln för övrigt leder konkurrerande verksamheter men här finner anledning att gemensamt sätta ned foten, kostar bristerna i upphandlingskompetens samhället en halv miljard kronor per år.  Det handlar om fördyringar inom domstolsväsendet, sjukvården, migrationsarbetet med mera.

För ett år sedan upphandlade Statens inköpscentral vid Kammarkollegiet ett bud som låg på fem kronor per förmedlat tolkuppdrag, trots att det var uppenbart att priset långt ifrån ens täckte de direkta kostnaderna för leverantören. I november tvingades myndigheten att häva avtalet. Endast ett år efter att avtalet undertecknats och efter omfattande störningar i verksamheten blev det uppenbart att arbetet inte kunde utföras till detta närmast skrattretande underpris. 

Exemplen är många och felen har sällan varit så uppenbara som under 2019.

Varför har då den offentliga upphandlingsverksamheten havererat på detta sätt? Vi tror inte att felet främst ligger hos de upphandlande enheterna på våra myndigheter. Där finns ofta hög kompetens hos enskilda individer.

Nej, felet måste sökas högre upp i myndighetshierarkin. Mer resurser måste tillsättas till denna viktiga funktion och bättre struktur behöver tillämpas för en mer kvalitativ upphandlingsprocess. Upphandlingsenheten är ofta en solitär i systemet, en egen fristående enhet utan kontakt med myndighetens stuprörsbetonade områdesavdelningar.

Så när det kommer ett önskemål från någon av sakområdescheferna har upphandlingsavdelningen inte en aning om vad detta är för typ av upphandling och vilka krav som måste ställas.

Detta driver upphandlingsenheterna mot paragrafrytteri; de tvingas klamra sig fast vid krav som fel uppsatta snarare stjälper än hjälper. Anbudspriset står som ensam och avgörande faktor, det synbart lättaste sättet att jämföra om man inte förstår den upphandlade verksamheten. Modellen leder systematiskt fel. När misstaget sedan blir uppenbart finns ingen drivkraft för att snabbt sätta stopp - det vore ju att erkänna ett eget misstag. Därför får den icke fungerande verksamheten ofta fortgå och därmed fortsätta att orsaka skada.

Vi menar att detta är ett ledningsproblem inom myndigheterna, inte ett ansvar som kan läggas på upphandlingsenheterna. Det är inget fel på lagen om offentlig upphandling, när den tillämpas. Och det är inget fel, egentligen, på vare sig upphandlingsenheter eller på de bolag som prisar ned sig i missriktad kamp om ett uppdrag. Vi har att göra med ett systemfel.

Det är därför cheferna på respektive myndighet som ska ställas till svar, inte upphandlingsenheterna och inte de bolag som anpassar sig till rådande bedömningskriterier. Först som sist blir upphandlingshaverierna då en regeringsfråga. Och det är inte orimligt.

Tolkverksamheten är viktig för hela samhället. Den klarar sig inte utan fungerande upphandlingsrutiner hos våra myndigheter. Och vi är som sagt ändå bara en liten halvmiljardsdroppe i denna samhällsslöseriets ocean.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.