Demokrati

Sveriges problem finns i Stockholm

Sveriges huvudproblem finns inte i Norrland, landsbygden eller i Sydsverige – utan i Stockholm, rikets maktcentrum.

Under 1600-talet byggdes en imponerande byråkrati upp i Stockholm för att kunna hantera stormaktstiden. Men sommaren är kort, och så blev också den svenska stormaktstiden. Sverige blev en svag makt i Europas ytterkant. Men inte dess byråkrati och statsapparat. Trots att behovet försvunnit överlevde den omfattande byråkratin i Stockholm. 

En stor maktapparat lever sitt eget liv och vill inte såga av den gren den sitter på. En mäktig kyrka och oroliga kungar bidrog till att ett konservativt och agrart Sverige lyckades stå emot nödvändiga strukturomvandlingar under lång tid. Först under andra halvan av 1800-talet då pådrivande folkrörelser växt sig starka blev trycket för stort, och det svenska folket kunde nu börja ta del av utifrån kommande idéer och rörelser. Kampen pågick in i 1900-talet fram till första världskriget.  Ingen har bättre skildrat den farsartade gamla byråkratin än August Strindberg i Röda Rummet och Det Nya Riket. Det sägs att en av anledningarna till att Norge ville lämna unionen var just att Sverige upplevdes som ålderdomligt, reaktionärt, hopplöst centraliserat och utan vilja till förändring. 

En fredlig och demokratisk revolution bytte ut den politiska maktapparaten efter första världskriget. Men den gamla administrativa apparaten lyckades till stor del övervintra och blev ett redskap för de nya härskarna.  Svensken ansågs ålderdomlig och illa rustad för den nya tiden och behövde renoveras och moderniseras. Ovanpå den gamla strukturen läggs därför en ny dimension – den sociala ingenjörskonsten. Experter inom livets olika områden skulle vägleda politikerna i deras ambitioner att utveckla Sverige och svensken. Den socialdemokratiska berättelsen såg dagens ljus. Ingen kan förneka att en enastående utveckling följde under kommande decennier. 

Sverige blev dock alltmer centralstyrt. Otaliga nya myndigheter, råd, styrelser, institut, inspektioner såg successivt dagens ljus i en ständigt uppåtgående spiral. Kugghjulen i maskineriet blev allt fler med tilltagande tröghet och samordningsbehov. 
Problemen med att all makt – politisk, ekonomisk, medial - finns centraliserad till ett ställe är uppenbara. Sociologerna kallar fenomenet för etnologisk symbios. I ett inlägg nyligen i GP ger statsvetarna Helena Olofsdotter Stensöta och Bo Rothstein en målande bild av situationen. De anser att Sverige skulle må bra av att luckra upp vänskapskorruptionen, kotterierna och grupplojaliteten i Stockholm som präglar det offentliga Sverige och att en uppenbar lösning på detta problem vore att bryta den Stockholmsmonopolism som dominerar det offentliga Sverige.

Riksdagsledamöter toppstyrda av partier och kommunikatörer, nedtyngda av administration får allt svårare att representera sina väljare – elegant och dystert nyligen skildrat av Jan Scherman i SVT:s dokumentär ”Länge leve demokratin”. Han anser att den svenska demokratin är hotad och att vi har en dysfunktionell riksdag.

Den centrala beslutsapparaten blir till slut så komplicerad och obegriplig att den inte längre klarar av en alltmer svårnavigerad verklighet. Politiker som lyssnar på folket kallas populister och anses extra klandervärda. Landet polariseras geografiskt, ekonomiskt, politiskt, kulturellt och etniskt. Sverige definieras som ett omland till Stockholm. 
Håkan Juholt – numera i exil som ambassadör på Island - tror att Sverige kommer att avskaffa demokratin. ”Jag tror inte att hotet är en diktatur med rullande stridsvagnar på Sergels torg, utan ett expertstyre där vi inte låter landet styras av medborgarnas värderingar. Demokratin glider oss ur händerna”, sa han nyligen i en intervju i SvD. För detta har han blivit starkt kritiserad och tillrättavisad.

Vanliga människors vardag kommer längre och längre bort i den svenska demokratimodellen.  

Cecilia Björck har i sin dokumentär ”En bra vecka för demokratin” visat det ansträngda läget för svensk demokrati och besattheten av att försöka synas i den politiska symbiosen. 

Vår granne Norge har haft en annan utveckling. Oslo har aldrig av övriga landet tillåtits bli ett maktcentrum som Stockholm. Skillnaderna i politik mellan länderna är påtagliga. Medan Sverige överger sin landsbygd har Norge en aktiv regional utveckling med klart syfte att hela landet skall vara möjligt att leva och bo i. 

Nu måste Sverige och det svenska folket ta itu med problemet i Stockholm för att landet skall kunna få en funktionell demokrati som kan hantera dagens och framtidens utmaningar. 

För hundra år sedan var situationen liknande. Då gick det bra. Ett fantastiskt Sverige blev resultatet. Det måste kunna ske ytterligare en gång. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.