Efter DÖ? Hela debatten

Sveriges kris är regeringens kris, inte riksdagens

Statsminister Stefan Löfvens sätt att hantera Decemberöverenskommelsen har lett oss fram till den kris vi nu befinner oss i, menar Gunnar Hökmark (M). Konstitutionellt befinner sig Sverige inte i någon kris. Att vi inte har en majoritetsregering är inget nytt eller underligt. Vi har en riksdag som fungerar och som kan fatta beslut. Det är inte i parlamentarismen utan i politiken som krisen finns.

Landet är i kris och i kaos med den regering som sitter. Det är huvudtemat i den analys som många socialdemokrater och andra gör med anledning av regeringen Löfven. Mest tydlig är Ingvar Carlsson som menar att detta är den värsta krisen sedan demokratins införande.

Han och de andra har rätt och de har fel. Konstitutionellt befinner sig Sverige inte i någon kris.  Att vi inte har en majoritetsregering är inget nytt eller underligt. Vi har en riksdag som fungerar och som kan fatta beslut. 

Vi har förvisso stora utmaningar – flyktingvågorna, Rysslands ökade aggressivitet och upprustning samt den ekonomiska politiken – men det är politiska utmaningar. Det faktum att vi har en minoritetsregering säger inte att vi inte kan hantera dem.

Det är däremot sant att det är ett problem att Stefan Löfven inte har kunnat hantera dessa utmaningar. Under det senaste året har den rödgröna regeringen haft alla möjligheter att lägga förslag för att möta dessa utmaningar. 

När det gäller flyktingfrågan har det stannat vid stora seminarier och förberedelser till tältläger för flyktingar. 

När det gäller försvarsfrågan ska sägas att man har tagit viktiga steg, i samverkan med andra partier, men inte tillräckligt långa sett till hotbilden i vårt närområde och sett till försvarets behov. 

När det gäller den ekonomiska politiken har regeringen haft förmånen att få regera med en allianspolitik med – som till och med Stefan Löfven något ouppmärksammat konstaterat – växande sysselsättning och lägre arbetslöshet. 

De egna bidragen till politiken har varit påtagligt aggressiva försök att tillsammans med Vänsterpartiet bryta denna utveckling, med höjda skatter på arbete, transporter och energi. Det är få regeringar som trots expertmyndigheters varningar medvetet genomför åtgärder som ger högre arbetslöshet. Välfärdspolitiken har Löfven utformat på basis av vänsterdogmatik med nedmontering av människors välfärd och valfrihet. Tvärtemot vad olika regeringar eftersträvat de senaste 20 åren. Det är först med regeringen Löfven som de stora klyftorna har kommit och mångfalden kommit att begränsats. Energipolitiken har utformats genom skattepolitiska förändringar i skydd av budgeten. Detta i stället för att diskuterats som den avgörande förutsättningen för svensk industri och för en sammanhållen energiunion i EU.

Det är inte i parlamentarismen utan i politiken som krisen finns. Det är också genom Stefan Löfvens sätt att hantera Decemberöverenskommelsen som krisen har utvecklats. Genom att missbruka förtroendet han fick i DÖ och föra en vänsterpolitik bortom majoriteten i riksdagen förstärkte han det misstroende som överenskommelsen väckte. 

Jag var själv skeptisk mot överenskommelsen, av en lång rad olika skäl, men har därtill förvånats över hur Löfven genom sin hantering av den har lyckats förstärka kritiken. 

Löfven har gjort överenskommelser med Vänsterpartiet som destabiliserat ekonomin, energipolitiken, infrastrukturinvesteringarna och överskottsmålens trovärdighet liksom respekten för framgångsrika vinstgivande företag. I tron att makten genom DÖ var given sålde han ut viktiga politiska sakfrågor till MP och V i stället för att anstränga sig att samla majoriteter och förtroende. Det är denna situation som lett till att så många nu talar om en kris. Den svenska grundlagen är inte utsatt för någon kris. Den ger tvärtemot en bra grund, som är den normala i en parlamentarisk demokrati, för hur den parlamentariska situationen ska hanteras.

Den allra första utgångspunkten är att Sverige måste ha en regering som kan vinna stöd för sina förslag i riksdagen. Där är situationen vare sig sämre eller bättre än under andra tider av svåra utmaningar. Det faktum att den nuvarande regeringen har misslyckats att skapa en bred förankring för sin politik är inte en konstitutionell kris utan en kris för ett socialdemokratiskt parti som är svagare än det någonsin varit. 

Det är inte riksdagens fel att regeringen Löfven inte sökt vinna parlamentariskt stöd. Det är heller inte oppositionspartiernas fel att han har svårt att regera. Regeringsansvaret ligger alltid hos regeringen och hos statsministern. 

Där finns krisen.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.