Sverige ska inte vara en fristad för folkmördare

Vid hantering av extremism, militant utövande av denna extremism, återvändande och möjlig avradikalisering så framstår det som väsentligt att framhäva både förebyggande och repressiva åtgärder. En motion om att förhindra att svenska medborgare deltar i strider med terrorgrupper, är medlemmar i terrorgrupper och på andra vis deltar eller understöder dessa lades av en centerpartistisk riksdagsledamot 2013.

En bidragande orsak var att de repressiva åtgärderna, liksom en heltäckande strategi, saknades för att räcka till både åtal som hindrande. Denna avslogs och det saknas fortfarande väsentlig lagstiftning samt en heltäckande och evidensbaserad strategi. Det är en kollektiv försummelse och motståndet har emellanåt karaktäriserats av att avfärda förslagen som fobiska eller irrelevanta.

Sedan återvändande jihadister har deltagit i terrordåd – där risken för detta har påtalats sedan länge – har frågan aktualiserats med akut framtoning. I detta akuta läge ska frågorna inte hastas igenom trots tidigare passivitet. Ändå är det högst angeläget att snarast möjligt sjösätta en omfattande strategi, där balansen mellan repressiva och förebyggande åtgärder inkluderas och integreras.

De förebyggande behövs, då det till exempel är avgörande att rekrytering av svenska resande stridande upphör att förstärka IS. De behövs också för att stoppa flöde av kapital och för att avradikalisera de som är möjliga att avradikalisera. De repressiva åtgärderna behövs bland annat för att ge en tydlig signal om var samhället står, att offren inte osynliggörs och för att inte fler ska bli rekryterade.

Sverige ska vara en fristad för terroristoffer, inte en fristad för folkmördare och den signalen behöver skickas med all tydlighet. Så har inte gjorts än eftersom vi i nuläget inte kan backa upp den signalen med vare sig åtgärder eller resultat. Exempel på åtgärder kan vara en ändrad lagstiftning om medverkan i strid utomlands, ett ökat internationellt samarbete och mellan olika svenska myndigheter, en ökad gränskontroll, ett nationellt rådgivningscentrum med mera.

Det behövs en översyn om hur vissa organisationer och projekt finansieras med statliga medel, men även metoder om hur man kan förutse radikaliserade militanta extremisters övergång till att realisera sin ideologi. En central del är också vilka rättsliga åtgärder som kan vidtas när de återkommer. Alla kommer inte tillbaka i gott syfte, vilket många dåd och avvärjda dåd i Europa visar. 

Åtgärderna måste vara uthålliga över tid och innefatta både förändringar och individuella skillnader mellan de som väljer att resa – för det är ett val att resa. Kan förebyggande åtgärder reducera individernas önskan att välja terror i stället för ett liv i en demokrati, samt att genom synbar markering från demokratin att valet till mord och fördrivning ger en kännbar påföljd, så är mycket vunnet. Det torde också vara fundamentalt för en demokrati som Sverige att ta det ansvar som delvis negligerats.

Ansvaret för civila i tredje land som våra förövare förgriper sig på, ansvaret för att reducera risken mot de egna invånarnas säkerhet när återvändare inte hanteras och ansvaret för att ge en annan berättelse än extremisternas, är centrala punkter i en kommande strategi.

Än så länge har strategin bestått av enskilda komponenter som vi bedömer saknar en helhet. Sverige har kompetens att utveckla de strategier som behövs och som i dag efterfrågas med en stor tydlighet. Det är hög tid att ta terroristerna och terrorismhotet i Sverige på allvar och det behöver göras nu.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.