Sverige riskerar bli Europas sopstation

Vi svenskar blir allt duktigare på att sortera vårt avfall i olika fraktioner vilka går att materialåtervinna. Men medaljens baksida är att våra stora anläggningar för avfallsförbränning inte får in tillräckligt med brännbart material för att upprätthålla produktionen. Vi importerar redan 750 000 ton avfall, och det är bara början.

Det finns egentligen inga hinder att importera avfall från hela världen. Mark och miljödomstolen som skall avgöra vilken typ av avfall som får brännas i en anläggning anger nämligen bara i sina domar hur stor del av den totala förbränningen som får utgöra avfall.

Importeras avfall från något EU-land får tullen i princip inte undersöka vad avfallet innehåller. Kommer avfallet däremot från andra länder än EU så görs en dokumentkontroll. Men stickprov ingår i dag inte tullens rutiner då tullens främsta uppgift är att förhindra införsel av narkotika och illegala vapen, och fokus alltså ligger på annat håll.

Naturvårdsverket som har huvudansvaret för importen av avfallet granskar om anläggningen har tillstånd att förbränna det avfall som finns angivet i anmälan till dem. Har anläggningen tillstånd att bränna angivet avfall så godkänner naturvårdsverket importen. Länsstyrelsen kan också granska dokumentationen och den lokala miljö- och hälsoskyddsnämnden kan granska att företaget sköter sin internkontroll. I princip är vi helt beroende av att energibolagen som importerar avfallet kan garantera att inget miljöfarligt avfall finns i det som importeras.

Kan vi fullt ut lita på att dessa energiföretag tar sitt ansvar? Den italienska miljökämpen Roberto Saviano skriver i boken Gomorra om hur den italienska maffian Camorran gjort det till en inkomstbringande verksamhet att blanda hushållsavfall med giftigt, miljöfarligt avfall. För att inte myndigheterna skulle slå larm så mutades de ansvariga miljötjänstemännen. Avfallshantering omsätter mycket stora belopp och frestelsen är uppenbar att man fuskar med dokumentationen i ursprungslandet om kontrollen är dålig.

Mark och miljödomstolen behandlar nu en ansökan från energibolaget Fortum som vill bränna 240 000 ton avfall i Bristaverket i Sigtuna kommun. I denna anläggning vill man bränna exempelvis kläder, plaster, avfall från gaturenhållning och avfall från demontering av uttjänta fordon. Kläder som innehåller ytaktiva ämnen och mjukgörare i plaster är mycket skadliga för miljön.

Kunskapsläget är dåligt vad gäller olika kemiska substansers giftighet när man blandar dem vid förbränning och vad som sker när en cocktaileffekt uppstår. Argumentet är att det inte finns något farligt avfall i dessa fraktioner. Men hur ser garanteras detta? Man vill också bränna sjukvårdsavfall, men hur kan man garantera att patogena mikroorganismer inte slinker med vid import? Miljöbalken är så tydlig på den här punkten att man måste tillämpa försiktighetsprincipen.

Stefan Jarl har i sin film Underkastelsen beskrivit hur miljön och vår hälsa påverkas av alla kemikalier som vi sprider på olika sätt. Avfallet i Bristaverket vill Fortum förbränna vid en temperatur på 850 grader under 2 sekunder, vilket är EU-norm. Men man är då inte säker på att avfallet destrueras på ett miljöriktigt sätt. Alternativt kan man istället välja att betrakta allt avfall som farligt avfall. Då finns ett detaljerat regelsystem som i detalj anger hur man skall handskas med avfallet. Bland annat skall avfallet förbrännas vid 1100 grader, varvid de flesta kemiska föreningar då förstörs.

Fortum har vidare begärt att få släppa ut rökgaskondensatet från förbränningen vid Mälaren, som är Sveriges största drickvattentäckt. Man söker tillstånd att släppa ut bland annat kadmium, kvicksilver, bly och dioxiner. Här anges halter per liter vatten som man vill släppa ut. Den uppgiften är dock ointressant därför att det går att späda kondensatet när halten blir för stor, i kombination med att det inte finns någon redovisning på det totala utsläppet per år. Att man vill släppa ut rökgaskondensatet i Mälaren beror på att det stora avloppsreningsverket Käppala inte vill ta emot rökgaskondensatet.

I Västerås ansöker Mälarenergi om att få elda 540 000 ton avfall. De har redan kontakter i England för att få leverans av avfall, men de kan även tänka sig att importera avfall från hela norra Europa. I detta sammanhang kan man också ställa sig frågan varför vi skall bygga ut fjärrvärmenätet när byggnation av en villa med nära noll energikoncept kanske kräver 2 000-3 000 kWh per år i uppvärmning. Satsa istället på lokal solenergiproduktion som alternativ för att täcka energibehovet.

Vi kan kanske inte stoppa importen av avfall med okänt innehåll. Ett minikrav borde därför vara att allt importerat avfall betraktas som miljöfarligt avfall och att avfallet förbränns vid 1100 grader. Betraktas avfallet som miljöfarligt får vi automatiskt en bättre kontroll av det som kommer att förbrännas. Att släppa ut rökkondensat i dricksvattentäckter kan inte tillåtas. Alla länder har inte samma kontroll på sitt eget producerade avfall som vi i Sverige och därför har vi alla ett intresse av att vårt land inte blir Europas sopstation.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.