Debatt
Bostadsbristen
7 april 2016 kl 05:45

Denna artikel publicerades för 4 år sedan

Sverige kan bättre än statliga fattighus

Dagens bostadsbrist påminner om den situation vi hade för hundra år sedan. Men lika lite då som nu är statliga fattighus den rätta lösningen på bostadskrisen, trots att förslag om detta lags på bordet. Social housing hör inte hemma i den svenska sociala bostadspolitiken.

Det här är en opinionstext

Social housing har länge haft en undanskymd roll i debatten. Men den akuta bostadsbristen och många nyanlända med låga inkomster har gjort frågan om social housing aktuell även i Sverige. Och när Boverket nyligen föreslog just social housing som en lösning på bostadskrisen borde det ha slagit ned som en bomb i debatten.

En statlig myndighet presenterar ett förslag som kraftigt bryter mot Sveriges generella bostadspolitik. Och som inget politiskt parti säger sig vilja ha. Samtidigt skapar förslaget inga större svallvågor i debatten. Det kan låta konstigt, men det säger allt om bostadskrisens brutala omfattning.  

Men vi har klarat bostadskriser förr. För hundra år sedan var bostadssituationen i Sverige svår, en tredjedel av svenskarna var trångbodda. Det berodde framför allt på att familjerna hade många barn, men också att många familjer hade inneboende. Samtidigt var standarden i bostäderna mycket låg. Urbaniseringen var stor, i Stockholm ökade till exempel befolkningen under 1910-talet med drygt 20 procent, samtidigt som antalet äktenskap ökade med en tredjedel.  Familjebildningen var en förklaring till den akuta bostadsbrist som uppstod omkring 1920. Som ett svar på denna svåra situation bildades HSB år 1923. 

Riksdagen tillsatte utredningar och fattade beslut om så kallade Barnrikehus för att minska trångboddheten. Barnrikehusen, som byggdes i statens regi, riktade sig till ekonomiskt svaga hushåll som var trångbodda. Men den riktigt stora lösningen kom genom allmännyttans framväxt. Och en modell där staten garanterade finansieringen och kommunerna stod för genomförandet. De statliga fattighusen fasades ut. Den generella bostadspolitiken i Sverige tog form. Från och med nu skulle inte bostaden stigmatisera medborgarna. Alla skulle med.

Dagens bostadssituation påminner mycket om den vi hade för hundra år sedan. Även nu ökar trångboddheten och antalet inneboende. Och även nu är urbaniseringen omfattande och bostadsbyggandet besvärande lågt. Utmaningarna är minst sagt omfattande.

Boverkets senaste Bostadsmarknadsenkät, för knappt ett år sedan, visar att 183 av landets 290 kommuner brottas med bostadsbrist. För drygt en månad sedan gjorde SVT en sammanställning som visar att siffran stigit till närmare 250 av landets 290 kommuner.

Ja, det är inte undra på att social housing inte blir lika utskällt som det sannolikt hade blivit för bara några år sedan. Läget har länge varit akut, och flyktingsituationen innebär att vi måste bygga mer än vi gjort på 50 år.

Men vill vi verkligen ha tillbaka social housing i Sverige? Nej, det finns fortfarande bättre alternativ, men det är bråttom. Om vi på allvar vill slippa statliga fattighus är det angeläget att regeringens initiativ till blocköverskridande samtal resulterar i en ny social bostadspolitik.

Det är naturligt att partierna positionerar sig i början av en förhandling. Men det är avgörande att de tar sitt ansvar och bidrar till att äntligen lyfta bostadsfrågan rejält. För att kunna lösa bostadskrisen krävs en långsiktig överenskommelse som även innehåller de frågor där tydliga skiljelinjer mellan partierna finns. Bostadsbyggandet måste fortsätta att öka, rörligheten bli bättre och inträdet på bostadsmarknaden behöver bli betydligt lättare för många hushåll. Det fordrar en rad åtgärder och kompromissviljan från politikerna måste vara stor.

Den omfattande bostadskrisen innebär att många frågor måste diskuteras samtidigt med skatter och finansiering; fortsatt förbättrat regelverk och snabbare planprocesser, bättre villkor för hushållen att efterfråga bostäder genom subventionerat bosparande samt förbättrade bostadsbidrag. Byggbranschen närmar sig dessutom redan nu kapacitetstaket trots att vi endast bygger omkring hälften av de bostäder som skulle behövas. Därför är det mycket angeläget med satsningar inom både utbildning och praktik för att öka tillgången på arbetskraft.

Allt detta är själva bottenplattan för att forma en ny social bostadspolitik. En politik som skapar förutsättningar för att fler människor får möjlighet att hitta en egen bostad. Det är en av våra största samhällsutmaningar i dag. Det visar inte minst Linnéuniversitets nya studie där hela 94 procent av svenska ungdomar mellan 18 och 25 år menar att just bostadsbristen är den största samhällsutmaningen.

Om inte murarna för de som står utanför bostadsmarknaden minskar markant kommer säkerligen snart nya förslag om statliga fattighus. Men det finns en annan väg. Den är inte enkel, men vi har trots allt klarat detta tillsammans tidigare.

Vi behöver inte social housing, men vi behöver en ny social bostadspolitik.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.