Terrorism Hela debatten

”Sverige har förlorat en massa tid”

Det har länge varit svårt i Sverige att prata om extremism och radikalisering utan att riskera att bli anklagad för att ha dunkla motiv. Genom att vara blinda för problemen har vi förlorat en massa tid, skriver Magnus Sandelin, författare och journalist, som granskat politiska och religiösa extrema rörelser i Sverige.

De fruktansvärda terrorattentaten i Paris har chockat oss alla och fått oss att, återigen, inse vikten av att bekämpa den jihadistiska ideologin, en ideologi som blandar religion och politik i en extremt farlig mix. 

Men här har Sverige ett stort problem. Det har länge varit svårt att prata om den här typen av extremism och radikalisering i Sverige utan att riskera att bli anklagad för att ha dunkla motiv.

Därför ligger vi efter andra länder när det gäller förebyggande arbete, och en konsekvens har blivit att ett rekordstort antal unga personer har rest från Sverige till Islamiska staten och liknande grupper. En del av dem har på sociala medier lagt ut hyllningar till terroristerna i Paris.

Så borde det inte vara. Signaler om en groende extremistmiljö i Sverige har funnits under många år. Men vi har varit mer fokuserade på att kritisera forskare och säkerhetspolis som har varnat för problemen än att ta verkligheten till oss. 

Därmed inte sagt att kritik inte kan vara befogad, men ofta har den använts som ett sätt att vifta bort huvudfrågan, den om radikalisering av unga muslimer i framförallt segregerade områden kring våra storstäder.

Debattörer och journalister har drivit tesen om att det finns rasistiska och islamofobiska skäl bakom samhällets insatser mot våldsbejakande islamistiska miljöer, och inte det faktum att miljöerna är just våldsbejakande. Så lät det till exempel för bara en vecka sedan under en paneldiskussion på MR-dagarna i Göteborg som jag deltog i. 

Och det var även budskapet i analyserna kring ett par rättegångar i Göteborg för några år sedan, då extrema islamister åtalades för olika brott. Det var inte många av mina journalistkollegor som då ville använda ordet ”extremist” om de åtalade, trots att deras sympatier var uppenbara i förundersökningarna. I stället pratades det om att de åtalades hudfärg var skälet till att de blivit misstänkta.

I dag är ett par av de personerna fortfarande aktiva i våldsbejakande nätverk, bland annat som rekryterare till Islamiska staten.

Och de få rapporter som tidigare har försökt belysa problemet har utsatts för kritik av såväl forskare som andra debattörer. Redan när regeringen 2010 gav Säkerhetspolisen i uppdrag att presentera en rapport om våldsbejakande islamistisk extremism i Sverige höjdes kritiska röster. Uppdraget i sig utgjorde åsiktsregistrering av en minoritetsgrupp, hävdade ett par forskare, och menade att det bidrog till att spä på främlingsfientligheten.

Det här misstänksamma förhållningssättet till i princip allt förebyggande och rättsvårdande arbete kring jihadistisk extremism i Sverige har tyvärr utgjort ett mönster. 

Det har gjort oss blinda för problemet och möjliggjort för en extrem miljö att växa sig allt starkare. Grogrunden har funnits under många år, och Syrienkriget och Islamiska statens utropande av ett ”kalifat” och massiva och skickliga propaganda har fungerat som en katalysator. Nu är en boll i rullning som vi inte riktigt vet vart den är på väg. 

Sverige har på det här sättet förlorat en massa tid. Nu är det viktigare än någonsin att alla goda krafter enas i kampen mot en av vår tids värsta terrorrörelser.

LÄS MER: Kommuner, ni har nyckeln till arbetet mot extremism

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.