Sverige bör säga nej tack till jakten på papperlösa

REPLIK. Det är med ett visst obehag jag läser Joanna Ljunggrens text i Dagens Samhälle den 10/1. Vår syn på människovärdet är inte densamma. Vår analys av vad som sker i Europa skiljer sig helt åt. Där hon använder ord som illegal ser jag människor i nöd. Där hon ser ett system som fungerar som det ska ser jag ett system som tvingar människor till desperata åtgärder.

3000. Det är antalet döda i medelhavet hittills i år. Det är delvis resultatet av EU:s samlade migrations- och asylpolitik. Dublinförordningen, hårdare gränskontroller och Eurodac har skapat ett fruktansvärt överlevnadstest. I brist på lagliga och säkra vägar in i Europa tar människor på flykt allt större risker.

En del har släktingar eller vänner i länder i norra Europa och hoppas få möjlighet att skapa ett nytt liv här, i Tyskland, Nederländerna eller andra länder. Men för att göra det måste man först på olagligt sätt ta sig igenom hela EU. Dublinförordningen säger nämligen att det är det land man först kommer till som man måste söka asyl i.

Om man väl registrerats med fingeravtryck ska man skickas tillbaka till det land man kom till först. Ofta länder som jämfört med övriga Europa har ett oerhört högt tryck i flyktingströmmarna och där prövningen inte alltid kan beskrivas som rättssäker. Denna lagstiftning är en av de stora orsakerna till papperslösa och gömda flyktingar.

Sverige ger i dag automatiskt uppehållstillstånd för bland annat syrier. Problemet är bara att det inte finns lagliga vägar att ta sig hit. För att få ta del av detta skydd måste alltså människor anlita smugglare. Det är dessa människor detta EU-Reva på steroider vill komma åt. Människor vi lovar att hjälpa om de bara lyckas smuggla sig hit först. Det är också människor från länder som Afghanistan, Irak, Pakistan och många andra oroshärdar som inte anses vara i tillräckligt stor fara. Det är politiska beslut som avgör vilka länder som anses vara farliga och inte en opartisk verklighet.

Efter mina egna besök i flyktingcenter i Italien nyligen kan jag också meddela att den individuella prövningen inte utförs så som det är menat: Människor delas in efter ursprungsland; kvinnor som kan ha skyddsbehov av könsrelaterade skäl intervjuas av män; på en fråga om hur man hanterar homosexuella sökanden från länder där detta är förbjudet blev den ansvariga immigrationspolisen på Lampedusa helt stum och med överfulla mottagningscenter kan minderåriga få leva på golv i gamla gympahallar utan tillgång till telefon, advokathjälp eller möjlighet att formellt söka asyl.  

Det är denna verklighet diskussionen borde handla om, det är dessa situationer vi gemensamt måste ta oss an att samarbeta kring i EU, och finna en ny politik. I stället används de gemensamma resurserna och organisationskapaciteten till att genomföra mega-Reva-operationer där papperslösa flyktingar utmålas som kriminella.

Vi vet att jakten på papperslösa i många länder är brutal. Det finns inga fredade zoner. Inringningen av papperslösa sker på skolor och vårdinrättningar, och rasprofilering är ett stående inslag. Jag kan inte acceptera att detta är sakernas naturliga ordning. Det är politik. Mitt jobb är att uppmärksamma när politiken leder helt fel, och att ihop med villiga krafter i EU och Sverige skapa en ny mänskligare asylpolitik. Där livräddning och lagliga vägar in i EU premieras framför gränsbevakning och jakt på papperslösa.

Mos Maiorum är inte en polisiär insats. Den är beslutad i ministerrådet. Det är inte ett tvång att delta, Sverige skulle alltså kunna banka näven i råds-bordet och säga nej tack, vi vill driva en annan politik.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.