Sverige behöver säkra sitt vatten för framtiden

Rent och friskt vatten i kranen, dygnet runt, året om. I nästan obegränsad mängd och till en kostnad som få ens reflekterar över. Och när vi använt det till tvätt, disk, mat och dusch så försvinner det iväg på något magiskt sätt, renas och skickas ut i kretsloppet igen. Inget som ska bäras hem, sorteras och kånkas tillbaka till en återvinningsstation. Genialiskt och något vi tar för givet. Men faktiskt inte självklart.

I rapporten Investeringsbehov och framtida kostnader för kommunalt vatten och avlopp – 2020 som Svenskt Vatten, branschorganisation för de kommunala VA-organisationerna, nyligen publicerade, framkommer hur stora behoven är. Men det handlar inte bara om de 23 miljarderna som behövs årligen och de taxehöjningar som är nödvändiga på många håll. Det handlar minst lika mycket om att locka människor att arbeta i branschen och att kommunerna behöver se över sina organisationer. 

Ledningsnäten, vattenverken och avloppsreningsverken byggdes ut, med generösa statsbidrag, under 50-, 60- och 70-talet och är i dag ofta helt avskrivna – men fortfarande i drift. En stor del av behoven handlar om att förnya det gamla ledningsnätet, ett nät som räcker fem varv runt jorden, allt för att slippa läckor, avbrott och kokningsrekommendationer. 

Det förändrade klimatet påverkar tillgången till rent vatten och ökar riskerna för skyfall och översvämningar. Detta hotar enskilda fastigheter, städer och tätorter på ett helt annat sätt än tidigare. 

Människor i dagens samhälle använder kemikalier, direkt och indirekt, och läkemedel som till slut hamnar i avloppsvattnet. Där ska de tas om hand till stora kostnader, kostnader som i dag hamnar på taxan och inte hos till exempel läkemedelsbolagen.

Allt detta måste betalas på ett eller annat sätt om vi ska fortsätta att ha lyxen av rent dricksvatten i kranarna och friska sjöar och hav. Vår bedömning om att taxorna i snitt i Sverige behöver fördubblas i fasta priser de närmaste 20 åren ligger fast. 

I rapporten framgår också en annan stor utmaning vid sidan om pengarna. För att kunna använda pengarna så effektivt och långsiktigt hållbart som möjligt, krävs det människor av kött och blod. Drift, utredning, projektering, upphandling och genomförande gör sig inte på egen hand. Vi har exempel på kommuner där pengarna finns, men där projekten ändå inte kan genomföras. Det finns ett lokalt ansvar att säkerställa en stark och effektiv VA-organisation med förutsättningar att klara utvecklingen, men staten och lagstiftaren måste också bidra för att underlätta detta. Den krassa verkligheten är att kommunerna måste samverka ännu mer.

Landets kommunpolitiker behöver fatta kloka, långsiktigt hållbara beslut, beslut med bäring under resten av seklet. Investeringar i den här samhällskritiska infrastrukturen skapar också förutsättningar för näringslivets utveckling. Både under genomförandet men också för att säkra och utveckla andra verksamheter. Belöningen kommer inte att komma den här eller nästa mandatperiod. Men ser man över sina taxor och organisationer, samverkar mer och ser till att invånarna förstår hur det rena vattnet hamnar i kranen och var det tar vägen – ja, då har man tagit ansvar.

Och till på köpet kommer unga människor med intresse för både miljöfrågor och digitalisering att lockas till en hittills anonym, oftast underjordisk, bransch. De behövs för framtidens cirkulära samhälle.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.