För en utomstående framstår Sveriges politiska utveckling allt mer som en författningskris där konstitutionen inte längre klarar av att leverera folkviljan som politisk riktning. Bara det faktum att flertalet rikspolitiker är personer som med stor sannolikhet aldrig skulle bli valda med raka och direkta personval berättar att detta politiska system har nått vägs ände.
Att man hamnar i en situation där författningen inte längre är funktionell är inget unikt. Det var samma anledning som gav författningsreformerna 1809, 1866 och 1917. De föregående samhällsstrukturerna hade tjänat ut. Dagens svenska författning, och efterföljande struktur, tror sig leva kvar i 1950-talets Sverige, med strukturerade samhällsskikt, breda folkrörelser, partier fyllda med politisk energi, medlemmar och engagemang. De senaste tjugo åren har varit en utdragen dödskamp för ett styrelseskick som numera attraherar mediokrati, opportunism och extremåsikter som exploaterar det politiska systemets svagheter där folket helt tappat intresset.
I dag har de rikspolitiska partierna den faktiska utnämningsmakten av politiska företrädare. För demokrater måste det vara underligt, varför de vid valet av rikspolitiker måste ta omvägen över ett parti som klistrar ihop en partilista med namn som har en enda merit – partilojalitet. Det gör att rikspolitiken i Sverige är nedmonterad till en elituppgörelse mellan ett par partiledningar. Enskilda politiker måste kunna avsättas – och inte räddas av partiet.
Demokratins kärna är kontakten mellan väljarna och valda, men för att denna ska bli meningsfull måste väljarna veta vilken person som representerar dem. En rikspolitiker som är lokalt vald, bor kvar bland sina väljare och som kan avsättas glömmer inte så lätt vem som valt denne. Flytta ner politiken till vardagen. Med personval i enpersonsvalkretsar får politiken en lokal och vardaglig dimension. Politiker tvingas bo bland sina väljare och möta dem på ICA Maxi öga mot öga. För dagens politiska elit måste vara det vara traumatiskt – att tvingas möta sina väljare.
De som är personvalda vet vem deras verkliga uppdragsgivare är: väljarna, inte partierna. Vi får frispråkigare politiker, och större erfarenhetsbredd. Om enpersonsvalkretsar införs kan kandidater vinna som inte skulle släppas fram av partierna. Kompetens får för första gången på länge avgörande betydelse i valet av rikspolitiker, vilket ger starkare regeringsalternativ. Med enpersonsvalkretsar tvingas inte partier gå ihop för att skapa två block, eftersom den kandidat som får flest röster vinner mandatet, medan alla andra blir utan. Det kallas i politisk teori för Duvergers lag.
En person vinner en valkrets och företräder den i riksdagen. Partibeteckning skulle vara ointressant eftersom en sosse som inte lyssnar på resten av befolkningen i sin valkrets inte blir omvald. Vi skulle få bättre, mer lyhörda politiker.
Antagligen skulle fyra av fem av dagens rikspolitiker aldrig ha en chans att bli valda i raka personval och lika bra är nog det eftersom politiken skulle då attrahera kunnigare, lyhördare och mer engagerade politiker. Demokratin vitaliserad. Darwinism när den är som bäst.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
