Sverige behöver en storstadsminister

Urbaniseringen pågår just nu för fullt, både här i Sverige och i övriga världen. Städerna växer. Inte minst vi som bor i Mälardalen upplever detta varje dag. Urbaniseringen ger möjlighet till större täthet och därmed en mer miljövänlig livsstil. Men den behöver draghjälp. När regeringens budgetproposition nu presenterats saknar vi vissa förslag som skulle gynna tillväxten i regionen.

Stefan Attefall (KD) har som bostadsminister i uppdrag att identifiera hinder och skapa förutsättningar för ett ökat bostadsbyggande. Mycket görs också från regeringshåll för att främja byggandet av bostäder och otaliga utredningar har sjösatts. Men mer behöver göras. Utredningarna måste leda till reella resultat och förändringar, och det behöver ske inom kort.

I storstäderna är bostadsbristen stor. Samtidigt som städerna växer mer än någonsin tidigare har nyproduktionen av bostäder i bland annat Stockholmsområdet under många år legat på alldeles för låga nivåer. Den omöjliga ekvationen riskerar inte bara att minska stadens attraktivitet, utan är också av avgörande betydelse för regionens globala attraktivitet och därmed också för hela landets konkurrenskraft. Det är därför av yttersta vikt för hela Sverige att vi lyckas lösa upp de knutar som förhindrar en hög och jämn takt i bostadsbyggandet.

Orsakerna till varför det byggs för få bostäder i storstäderna är flera och ofta tätt sammankopplade. Och alla parter i stadsutvecklingen – marknad, kommun, landsting, region och stat – har sitt arbete att göra.

Nedan presenterar vi sex områden där vi önskar att regeringen inom kort levererar resultat. Tillsammans har förslagen en stor potential att ordentligt öka takten i bostadsbyggandet.

1. Ge oss en stadsminister. I dag är de frågor som rör stadsutveckling och stadsbyggnation uppdelade på ett flertal departement. Att frågorna på detta sätt drivs i separata processer på olika departement, med olika prioriteringar och tidshorisonter, försvårar givetvis all samplanering. I Sverige har vi en glesbygdspolitik, men ingen stadspolitik. Vi har en landsbygdsminister, men ingen stadsminister. Det tycker vi är märkligt. Därför bör en överbryggande politisk funktion, som ser till att stadsperspektivet alltid finns med när besluten fattas och som kan vara en tydlig mottagare för städernas frågor, inrättas. Endast då kan de ibland stora samordningsproblemen mellan kommun, landsting och stat lösas.

2. Anpassa bullernormerna. Ett annat av de hinder som försvårar möjligheterna för staden att växa är dagens bullernormer, som delvis styr var och hur nyproduktion av bostäder kan ske i framförallt Stockholm och andra tätorter. Vi tycker att man kan ifrågasätta om det är rimligt att dagens regler för bullernormer inte gör någon åtskillnad mellan byggnation i glesbyggd och byggande i attraktiva och efterfrågade centrumlägen i storstaden. Höga krav ska givetvis också gälla i storstaden, men en anpassning till dagens förhållanden är nödvändigt så att förutsättningar för förtätning i storstadsmiljöer inte förhindras av ålderdomliga krav.

3. Se över riksintresset. Riksintresset för kulturmiljöer skyddar värdefull kultur. Att helt slopa denna lagstiftning anser vi vara helt otänkbart. Riksintressets själva syfte är att se till att klåfingriga politiker, som vill bygga monument över sig själva, inte ska kunna rasera det som tidigare generationer byggt upp. Men självklart ska inte heller riksintresset genom sin otydlighet förhindra att staden växer på ett klokt sätt. Riksintressena i Stockholm bör därför förtydligas, ses över och samordnas bättre med annan lagstiftning.

4. Tiden från idé till färdig bostad måste kortas. En av de absolut största orsakerna till att det byggs för få bostäder i Stockholmsområdet är att planprocesserna är olidligt långsamma. En viktig insats i detta uppdrag är därför att förkorta handläggningstiderna hos Länsstyrelsen och andra myndigheter, exempelvis genom att en bortre gräns sätts. Dessutom bör man också se över till hur många instanser det ska gå att överklaga, samtidigt som man från kommunens sida behöver utveckla dialogen med invånarna i syfte att minska antalet överklagande detaljplaner. I Stockholm tar det inte sällan upp till 10 år från idé till färdig bostad, i till exempel Tyskland är huset ofta på plats efter 2 år!

5. Regeringen måste undanröja de hinder som hämmar bostadsbyggandet. Det samlade regelverket kring stadsplanering och byggande samspelar dåligt, är svårgenomträngligt och oförutsägbart. Det handlar främst om otydligheterna mellan miljöbalken och PBL, vilket gör det svårt att avgöra vilka projekt som riskerar att fördröjas eller i värsta fall helt omkullkastas av Länsstyrelser och Miljödomstolar med hänvisning till miljöbalken. Vi behöver ett mer samordnat regelverk kring stadsbyggande, som utgår från staden och brukarnas behov. I syfte att öka bostadsbyggandet bör, där så är rimligt, bostäder ges större tyngd vid avvägning mot andra intressen.

6. En ökad samplanering mellan infrastrukturinvesteringar och bostadsbyggande är nödvändig. Satsningar på ny infrastruktur och kollektivtrafik är ofta helt avgörande för tillkomsten av ny bostadsbebyggelse. Infrastruktursatsningar behöver därför gå hand i hand med planeringen av nya bostads- och arbetsområden. Det gör de inte alltid idag.

Att storstädernas tillväxt fortsätter är något som hela landet vinner på, men då krävs det att stadens förmåga att locka till sig nya företag och människor inte minskar. För att åstadkomma en förändring och få ordentlig fart på bostadsbyggandet behövs det en medveten politik som fokuserar på tydliga och långsiktiga spelregler för minskat krångel och ökat byggande.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.